Varför hölls inte manifestationen för flyktingar utanför USAs ambassad?

Vi har sett en beundransvärd uppslutning runt om i landet. Det är många som känner att de vill göra en medmänsklig gärning, det som krävs i tider av krig. När kanske fyra miljoner människor är på flykt flaggar humanismens fana med rätsidan utåt, trots högerextremismens motvind. Samtidigt är det oroande att inte en lika entusiastisk opinion propagerar för fred. Fred leder till välstånd där ingen tvingas lämna sitt hem. 

Vi ser reportage där enskilda människor runt om i landet hjälper genom att skänka pengar och nallebjörnar eller spelar fotboll med flyktingarna. Teve och tidningar fokuserar på individens välgörenhet och har på så vis blivit cykloper som valt bort historien som ligger till grund och inte alls utpekat skuldbäraren till flyktingvågen. 

Massmedia predikar i megafon att individen, Sverige och EU ska ta sitt ansvar, i den rangordningen. Media ger oss en snäv världsbild, de som har ordet behöver zooma ut världskartan och blicka mot väster där det ”fria landets” kontinent sträcker ut sig. I invandrarlandet USA möter migranterna en avvisande Homeland Security. Det kan tyckas upp och nedvänt, när individen i första hand ska stå för konsekvenserna som USAs ingripande i Mellanöstern direkt lett till. 

Vi får inte glömma vem som skapat tumult och kaos i Mellanöstern; en taktik á la Americana byggd på att söndra och härska och samarbeta med diktatorer i tid och otid och stötta religiösa grupperingar mot varandra. USA har närt IS vid sin barm. Det är på tiden att vi slutar vara blinda för orsaken som lett till den ström som just nu korsar Medelhavet och flyter i land på Europas södra kust. Vi må gilla att åka på semester till frihetsgudinnan och anamma den amerikanska livstilen, men hur länge kan vi tillåta  ”the greatest show on the road”, som Harold Pinter kallade USA för i i sitt nobeltal, att inte behöva ta ansvar och dela bördan med övriga FN-nationer. 

USA ska börja räkna på hur många människor de kan ta in, samtidigt som striderna i Syrien eskalerar. John Kerry säger att de är i färd med att ta fram en exakt siffra. Det kan tyckas som en skymf när de haft tolv år på sig att kalkylera, ända sedan Europas torg fylldes av demonstranter som ville stoppa invasionen i Irak. Det kan vara möjligt att göra en uppskattning av hur många flyktingar som skapas vid varje drönarattack som USA och de allierade utför och därefter lägga siffran som grund för ett index. Då skulle en rättvisare fördelning av vem som ska ta den stora lasten av framtida inkomstbringande landsmän kunna upprättas. Om Merkel säger att Tyskland kan ta 800 000 i år, är det rimligt, enligt ett sådant index, att USA och Storbritannien tar in fler än så. 

Det är dags att höja rösten i FN och uppmana Ban Ki Moon att för en gång skull ta ställning och fodra ett agerade som leder till konsekvenser för krigsmakterna. EU bör omedelbart avbryta förhandlingarna om handelsavtalet TTIP som i stor utsträckning kommer att gynna de amerikanska krigsförarna, inte bara för det är rimligt utan också för TTIP hotar demokratin, då företag kan stämma staten enligt ett av avtalets klausuler. 

Vi borde samlas utanför amerikanska ambassaden och hålla en manifestation för fred på jorden. En fred som besynnerligt nog inte var på agendan för manifestationen på Medborgarplatsen. Det finns uppenbarligen inga pengar i fred utan bara i krig. Därför fortsätter USAs krigsmaskin att arbeta och dollarn stiger medan Europas valutor dippar. Vi kan inte vara passiva i detta läge, utan bör ifrågasätta om våra fonder och pensioner är investerade i krig. Det är dags att sluta överväga NATO-medlemskap och istället damma av fredsmärket. 

Carolina Sundell