tisdag 27 oktober 2015

Solidaritet är ingen paradgren

Dagspressens ledarskribenter ger sig ofta ut på djupt vatten och punkterar den svenska solidariteten. Trots att de själva närts av den solidariska välfärden, en eka de fortfarande  sitter i. Under 60- och 70-talet var svensk välfärd en motorbåt som kunde klara en storm ute på havet. Under de efterföljande decennierna har motorn sålts och skrovet plockats isär genom att sänka de rimliga skattesatserna på bolag och inkomst. Därutöver har förmögenhets-, fastighets- och arvskatten plockats bort. Nu har vi bara en läckande eka kvar. 

Ledarskribenter och debatörer kritiserar att Sverige tar av biståndet för att finansiera flyktingmottagandet. Men ekan är på väg mot havets botten eftersom statskassans inflöde sjunkit radikalt. Bolagsskatten gick 1989 - 2003 ner från 52 till 22 procent. Vidare klantade sig Borg och Reinfeldt när de inte slopade ränteavdraget vid avskaffandet av fastighetsskatten, som de nu verkar ha insett att de skulle ha gjort. 

En ledarskribent kallar solidaritet för en paradgren. Vi får hoppas att skribenten menar att den som bygger mest redig och stabil båt vinner den grenen, i det fall Noaks ark måste sjösättas. I ett klimat av orolig världsekonomi med minusränta och en flyktingvåg som kan bli en tsunami, är det livsnödvändigt att ha motor och ett skrov som klarar sjögång. 

Den flyktingström som går i land på Europas södra kust har en enda nation i sikte och blir genomsläppta av alla gränskontroller och rekommenderade att resa till det land som har en omtalad solidaritet.

Ingen prognos kan fastställas för 2016 utan hela tiden uppdateras siffrorna framtida inkomstbringande lansmän. De nyanlända bör sättas i arbete så fort som möjligt. Men inte genom höjt rutavdrag utan av långsiktig integration i form av yrkeshögskolekurser för redan utbildade flyktingar och investeringar i infrastruktur som finansieras med statslån som nu har en rekordlåg ränta. Sverige är ett av de länder som har lägst statsskuld och det bör därför inte ses som en risk utan som ett boomerangkast.

Det går inte att föreställa sig ett stopp på flyktingströmmen, när våra ledare i Europa, och media, inte propagerar för fred i Mellanöstern. Istället för att ägna sina rader åt att klanka ner på en solidarisk stat bör journalisterna uppmana Nato och dess allierade, samt Assadregimen och ryssen att börja mäkla fred istället. Det är drönare och bombningar som driver folk från sina hem.

Ledarskribenterna ger sig gärna ut bland Atlantens isberg. Att vara solidarisk innebär sammanhållning mellan människor inom en nation med beredskap för inbördes hjälp och detta går inte att likna vid att ta från de rika och ge till de fattiga. Det är antiintellektuellt att använda en simpel Robin Hood-liknelse, när meningen med den solidariska välfärden är att även de "rika" skall kunna nyttja utbildning och sjukvård. 

För att triumfera i den så kallade "paradgrenen" är Sverige det landet i världen som lägger mest av BNP på bistånd, stämmer journalistkåren in i kör. Men vi som land kan inte tävla i humanism, världens länder bör skänka proportionerligt efter landets ekonomiska förhållande. Det är säkert många länder som vill byta BNP med Sverige och önskar att också de kunde avvara lika mycket till bistånd. Ett rimligt antagande är att en del av biståndet måste användas i nuläget för att få statsfinanserna att gå ihop och för att det stormar på havet. 

”Att ta pengar från människor som lever i fattigdom för att betala för andra människors rätt till skydd och asyl är inte en solidarisk politik”, skrev 16 fristående organisationer i ett öppet brev till Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Men det går inte att göra skillnad på människor i nöd, som dessa organisationer gör i sitt egenintresse. 


Sverige behöver dra in pengar till statskassan, i nuläget är vi illa tvungna att ta av biståndet likt Schweiz, som tar en större del till att hantera inhemskt flyktingmottagande. I de bästa av tider skulle vi kunna lägga lika mycket på flyktingarna som på de behövande ute i världen. Om ledarskribenterna har en lösning på hur vi skall kunna göra båda delarna, så välkomnar vi den. Men ytterligare utplåning av statens finanser godkänns inte som förslag. 

Carolina Sundell