Per Wästberg unga 82 år och ordförande i Svenska Akademien, före detta chefredaktör för Dagens Nyheter, anländer med en livsglädje och ett leende på läpparna till Logan Airport i Boston. Han är påväg att återvända till Harvard University där han drillades för ett 60-tal år sedan, enligt honom ”den bästa tiden i mitt liv”.
- Välkommen hem, utbrister en professor i litteratur.
Sedan Per Wästberg studerade här har han bara varit tillbaka två gånger, senast mottog han Humanitarian Award 2008, för sitt arbete mot apartheid i Afrika.
Har man en gång studerat på ärevördiga Harvard behöver man ingen nyckel för att tas emot med pompa och ståt.
Som tur är har väskorna dykt upp på rullbandet. Air France vågade inte slarva bort bagaget en andra gång. Per Wästberg skrev nyligen ett brev till flygbolaget eftersom de tidigare fört hans resväska på villovägar. Det var angeläget att de kom fram i tid på grund av väskans innehåll: hemliga dokument tillhörande Svenska Akademien samt en burk Foie Gras, äkta anklever, från Paris.
Allen Counter, professor i neurologi och chef för The Harvard Foundation for Intercultural and Race Relations, sitter i en svart skinande SUV med en uniformerad chaufför i keps som entusiastiskt börjar tala om Dostojevskis livsverk i väntan på den prominenta gästen. Välkomnandet till Harvard är värdigt en statschef, ett bemötande olikt det svenska då han föreläser på Konstakademin eller i vardagslag vandrar ner för Nybrogatan nära hemmet.
- Vilket mottagande man får här, man blir behandlad som en celebritet, säger Per med uppenbar förtjusning men också med en gnutta ironi. Per är van.
Runt tusen studenter som antagits till USAs toppuniversitet har samlats i Harvards minneshall för att delta i lektionen Visitas som årligen hålls före terminstarterna. Flera av skolans populäraste professorer föreläser för att vinna studenternas intresse, de briljerar med sina kunskaper för att få dem att avböja Princeton och Yale. Allen Counter är en av föredragshållarna, innan han drar igång och börjar tala om inuiterna från sina resor till Grönland och färden med en atomubåt till Nordpolen vill han uppmärksamma att i publiken sitter ingen mindre än mannen som väljer Nobelpristagare i litteratur.
- Honom får ni inte träffa om ni väljer Yale, skämtar Allen Counter.
Per Wästberg reser sig upp blygsamt från första raden där han sitter och alla studenterna jublar. Efteråt kommer många fram för att skaka hand.
- Kungens närvaro vid prisceremonin i Konserthuset är konstruerad. Svenska Akademin är självständig och inte kunglig. Det sägs att man fått lära Kung Carl Gustaf att han måste buga åt Akademiens ledamöter, berättar Per Wästberg.
Det är först när man ser Harvardstudenternas ögon glimra, som man förstår värdet av den svenska författarens besök. Den avund som kan uppstå när en bildad person stiger in i ett rum, existerar här bara i skuggorna. Studenterna är vana med skapande intellektuella och gästprofessorer som kommer på visit. Stephen Hawking är på besök samtidigt som Wästberg.
När du träffar på lärdomsfenomen, kan du reagera så att du blir sårad, förkrossad och går där ifrån. Men det fruktbara sättet att reagera är att: så där vill jag också bli, med sådana rikedomar, nämner exempelvis Horace Engdahl i teveprogrammet Liv och Horace i Europa.
Studenterna vill veta mer om processen bakom urvalet av Nobelpriset i litteratur. De skrattar gott när Pär Wästberg berättar att akademins ledamöter döper de nominerade författarna till exempelvis Ingrid och Britta, och använder blanka omslag när de läser för att dölja författarnas identiteter. Vid upprepade tillfällen måste Per Wästberg svara på samma fråga: alla vill ha läsrekommendationer.
- Jag läser en bok om dagen. Thomas Manns Bergtagen föreslår jag ofta. Jag kan tyvärr inte nämna några nu levande författare. Men i och med att Mo Yan redan vunnit går det att säga att han är en av världens bästa prosaförfattare. Jag läser inte vågen som sköljt över oss med skandinaviska kriminalromaner, utan en annan nivå av litteratur. Nej, Henning Mankell skulle aldrig ha en chans med Wallander, utbrister Pär Wästberg och ser bestämd ut.
Kalla kriget höll på att nå sin pik. Den unge Per for inte inte till Oxford som annars skulle kunnat varit given utan valde Harvard 1952, eftersom hans far såg det som en trygg fristad och ett grönt kort. Per spenderade sina dagar i elevhemmet Adams House och delade dessförinnan sovsal med Aga Khan, lunchade med T.S Eliot, hade poeten Robert Frost som föreläsare som ständigt citerade sina dikter och Henry Kissinger vankade mellan tegelbyggnaderna.
- Det var en ”golden era”, författaren John Updike var ett åt före mig och inne på sitt senior year. Arthur M. Schlesinger föreläste om den store liberalen Roosevelt. Jag gillar inte att röra på mig, utan föredrar att sitta stilla och därför startade vi i Adams en ostklubb. Det var mest lagrade ostar vi provade. När jag tog med mig mesost var alla frågande, de tyckte den smakade gummiverkstad, säger Per Wästberg lättsamt.
Harvard härbärgerar världens största akademiska och privata bibliotek med arton miljoner volymer. Flera Nobelpristagare vistades på campus när unga Per Wästberg av misstag blev inlåst i Wiednerbiblioteket. Per blev uppslukad av flera meters höga bokhyllor i den absoluta närheten av Gutenbergbibeln, självaste beviset på massproduktion av böcker. Då kunde han inte ana att han en dag skulle inneha privilegiet att få välja pristagare.
- Det var så trevligt att läsa hela natten. Jag hade lov att röra mig fritt i bibliotekets lager. Det var två intensiva och lyckliga år, biblioteket var mitt andra hem.
Strävan att vilja förkovra sig ligger konstant i luften i Cambridgebubblan och inuti Harvards salar, där de lärda är omgivna av porträtt på presidenter och professorer som studerat här eller tjänat lärdomsätet. Många vill dra i Pers högknäppta kulturkavajärm. Han avvarar tid för individuella möten med studenter när han inte ska föreläsa eller delta i diskussioner.
- Jag är en hybrid, både undersökande journalist och författare. Jag läser mycket nyheter om världsläget, trots det blir jag mycket optimistisk om framtiden när jag är här. Jag imponeras av eleverna som studerar litteraturvetenskap, att de är så pass erfarna. Jag är glatt chockad att så lite har förändrats på Harvard.
Efter ett möte med en turkisk journalist som studerar på ett stipendium via Nieman Foundation of Journalism, kommer Per Wästberg ut ur ett av universitets fristående trävillor och betonar om hur illa ställt det är när Turkiets president Erdogan inskränker pressfriheten och att vi borde likt honom skriva under en petition för att stoppa censuren och stötta journalister i Turkiet som kämpar för att bli publicerade.
- Jag är inspirerad och stimulerad efter mitt samtal med Per. Jag vill också ha tre skrivbord likt honom i mitt hem. Ett där jag är poet, ett annat för journalisten och ett tredje för författaren, noterar Deputy Curator of the Nieman Foundation, James Geary efter en lunch med Per på Harvards Faculty Club.
Det är ett fullspäckat schema Per följer, vid en stund ledigt blir det att flanera på konstmuseet Fogg. När han var Harvard alumnus tog han en kurs i amerikanskt 1800-tals måleri och hade konsthistoriker Erwin Panovsky som föreläsare. I tysthet vandrar han snabbt längs utställningssalarnas väggar, skickar en blick mot konstverken och stannar ibland upp. Han fastnar vid Charles Bird Kings målning The Vanity of the Artist’s Dream, som föreställer en konstnärs stökiga skåp med inbundna böcker, en medalj, brev, sprit, räkningar, dokumentrullar, en tallrik med en brödkant och ett avhugget Apollo Belvederehuvud.
Är det så här det ser ut på akademin?
- Ja, kanske det säger Per och skrockar.
I stunden verkar det inte så långsökt att teve väljer att producera ett program som Liv och Horace i Europa. Istället för att åka på bildningsresa vore alternativet att två journalister beger sig runt kontinenten för att undersöker Europeiska Unionens tillstånd. Kanske borde Wästberg medverka tillsammans med Björn af Kleen som han anser vara en fantastiskt skicklig skribent.
- Inga mobiltelefoner tillåts på akademin och när vi läser drar vi för gardinerna. Vi har en stor läsvana och kan franska, tyska, engelska och lite spanska, sedan har vi ett brett nätverk av översättare. Ibland blir vi rent av skrämda av hur olika översättningarna kan vara, när vi jämför. Under året väljer vi ut tjugofem nominerade författare och fem av dem skriver vi essäer om, som alla ledamöterna i slutprocessen tittar närmare på.
Det är inte jävigt för akademiens ledamöter att umgås med berömda författare på fritiden. Titt som tätt anländer paket med gåvor till lokalerna på Stortorget. En gång skickade en författare en säck med flera kilo pistagenötter som ledamöterna snaskade på i veckor.
- Harold Pinter var en god vän, vi erbjöd honom ett privatplan för att han skulle komma till nobelceremonin och hämta sitt pris. Allt du behöver göra är att kliva på och stiga av så sköter vi resten. Harold svarade att han antagligen kommer att ramla ner och dö, men jag reser. Senare talade han med sin fru som avrådde. Jag minns Pinters tal väl, det var väldigt politiskt. Vi hade en direktlänk till London så jag kunde se honom en sista gång, säger Per och gestikulerar.
Per Wästberg avslöjar att Horace Engdahl är den enda som talar ryska i Akademin och nyligen har pratat med Svetlana Alexijevitj i telefon. Hon befanns sig i en by långt utanför Sankt Petersburg och hade påbörjat ett nytt projekt, som vanligt med diktafon i hand för att intervjua. Med stor sannolikhet kommer det leda till en ny bok.
- Tomas Tranströmer berättade för mig efter några glas tillsammans, att själva metakraften i hans poesi anknyter till svensk tradition. Senare neutraliserade han sitt språk för att anpassa sig till en utländsk läsarkrets.
Det är inte lätt att översätta vissa ord, Tranströmer använde exempelvis: ”underjord”, men det syftar inte på Londons Underground, förklarar Wästberg för studenterna som ser ut att vara i trans, så intensivt lyssnar de.
- Det kan istället syfta på det inre, inom dig själv.
Per Wästberg ryggar inte tillbaka när han berättar om kritiken som riktades mot Horace Engdahl efter att denne sagt: ”att amerikaner är isolerade i sin åskådning av de litterära perspektiven och att Europa förblir universums centrum för litteratur”.
- Jag träffade Siri Hustvedt och Paul Auster när det uttalandet kom ut i pressen, och de försvarade Horace. Det är dock tråkigt att amerikanska förlag inte översätter flera av de europeiska och asiatiska starka författarskapen och låter dem träda fram på scenen här.
Per Wästbergs närvaro och framtoning på Harvard den här aprilveckan för tankarna till kung Gustav III:s definition av en akademiledamot. Denne ska vara en person: ”hvars lärdom, hvars vidsträckta vitterhet har gjort honom af främmande aktad, och banat honom vägen till den ypperliga förtroendes beställning han nu innehafver”. Helt klart motsvarar Per Wästberg akademiegrundarens högtidliga kriterier.
- Jag har varit otroligt privilegierad att ha fått möta så många stora författare. Det inser jag när jag idag olikt er studenter tittar tillbaka lika mycket som jag ser framåt. Läs för att stimulera fantasin och för att förstå andras livsöden som är långt ifrån våra. Du kan leva genom en levande eller död person på det viset.
Per sitter tyst i framsätet efter en lång dag med efterföljande middag vid honnörsbordet där man hedrat honom och han varit talare. Översköljd av uppmärksamhet låter han sin fru Sofia Wästberg hålla hov i bilturen till hotellet, hon är alltid på glatt humör och talar entusiastisk om drömbilen Bugatti från tjugotalet (lätt att blanda ihop med lyxåket Maserati), David L. Evans, senior admission officer för antagningen på Harvard sitter bredvid och är uppenbart road.
William Shakespeare skrev att: ”boken motverkar människans förbannelse, dårskap och okunnighet.” Under sin vistelse vill Per hela tiden betona vikten av att läsa de stora klassikerna, vilket han flitigt uppmuntrar till i sina svenska krönikor. Efter examen åkte Per Wästberg på rundresa i femtio stater och även till Mexiko med bil och trotsade sina egna råd som han nu ger till studenterna: innan de fyllt tjugofem ska de läsa och bilda sig, sen kan de roa sig och festa till.
- Efter mina studier Harvard reste jag hem till Uppsala Universitet för att ta min fil. kand. Det kändes som att anlända till en fabrik i Lappland.
Vad trevligt då att alla kan fly till litteraturens värld. Per Wästberg menar att med läsning kan man få ett annat liv, det man kanske kunnat leva.
- Läs för att vidga era vyer och för att utvecklas. Jag hoppas inte ni kommer bli författare. Men om ni skriver, kommer ni att börja på en plats och sluta på ett helt annat ställe, där ni inte anar. Fantasin tar dig någon annanstans. Författaren får bara hoppas att läsarna vill dela sin värld. Som en fyr vid havet navigerar författaren läsaren in till sin hamn, säger Per Wästberg och blickar ut över lektionssalen.
Som Voltaire skrev: ”den lärdom vi finner i böcker är som eld. Vi fångar den från våra grannar, vårdar den hemma, kommunicerar den till andra och så blir den allas egendom”. Per Wästberg vill förmedla att varje konstverk har styrkan att frigöra oss. Litteraturen är således nödvändig för att vi ska känna oss välkomna inte bara i vårt eget hem men också i andras. Den gör att vi förstärker länken till öden som inte ligger oss nära.
- Många författare har varit tvungna att leva i exil. Nationer verkar vara mest nöjda med författare när de är döda.
Efter fem dagars besök på Harvard tar Per Wästberg flyget direkt till den franska huvudstaden. Han är givetvis inte i exil i Paris utan bor som alltid så här års i en lägenhet i staden. Han ska skriva och läsa en bok om dagen.
http://sthlmbanco.se/info/nr11.pdf
