Ett befläckat pris

Jag har skrivit en artikel för Opulens kulturmagasin:

http://www.opulens.se/opinion/ett-beflackat-pris/

Den franska aristokratins tuppfäktning

Det är främst den franska presskåren men likaså internationell press som önskar att två av de mest förmögna männen i Frankrike: Bernard Arnault och François Pinault ska ha en fejd likt Medici och Borgias släktens under Renässansen. Att romantisera en giganternas kamp i hopp om att få skriva artiklar med filmintriger där filmen Thomas Crown Affair kommer till liv; en miljardär som stjäl konst, korsbefruktas med en James Bond skurk. De två fransmännen är inte strukturella motsatser utan på de flesta punkter typiska aristokratfigurer som tillhör en avskärmad elit. 

François Pinault har fått tillstånd av Paris borgmästare att omvandla Börshuset, La Bourse de Commerce, till Pinault Foundations konstmuseum, som kommer att öppna våren 2019. Föråldrade må de fysiska börshusen vara, alla transaktioner är sedan länge elektroniska. Den sista spiken i börsens kista har snart hamrats av startups inom Fintech som revolutionerat branschen med avgiftsfri aktiehandel. Stockholms Börshus, 1700-tals byggnaden på Stortorget, huserar inte längre fondbörsen där hittar man endast Nobelmuseum och Svenska Akademin; omringade av en otålig journalistkår. Vitterhetens akademi vittrar bort efter alla intriger emellan ledamöterna, och många undrar om de aderton kommer dela ut ett nobelpris i litteratur i år.

Bernard Arnault är ägare av Louis Vuitton Möet Hennessy, sitter på det ärvda chateaut, har anklagats för ”insider trading” vid flera tillfällen och frotterar sig med de som sitter på maktsätet. Tidigare korkade han upp den egna champagnen när Sarkozy blev president, numera ses han i vimlet med Emmanuelle Macron och hans fru. Bernard Arnault är inte den att hålla fast i tyglarna, utan var en av de första företagsledarna att träffa sin amerikanska gelike; Donald Trump, efter att Trump krönts till president och lova honom att öppna en Louis Vuitton-fabrik i South Carolina.

Det intrigfyllda dramat som ständigt omger LVMH, trappades upp 2010 när företaget skulle köpa aktier i modehuset Hermés. För att maskera sitt köp av en avsevärd andel i rivalen och efter en klunk ur girighetensbägare gjorde LVMH sig skyldiga till att använda olagliga derivativinstrument. LVMH var tvungna att backa efter en saftig böter och flera ilskna och pinsamma uttalande av Hermés vd. Sedan var det glömt att Arnault en gång sagt att de enda konkurenterna han ser upp till är Hermes och Chanel. 

På Paris Haute Couturevecka förra året, såg det inte ut som att Chanels Karl Lagerfeld och Diors nya chefsdesigner fått ”memon”, från managment consulting firman Bain & Company, vars rapport visar på att försäljningen av lyxvaror skulle komma att ta fart vid årsskiftet. Modelitens créme de la créme verkade övertygats att tilltron till marknaden för lyxvaror ända sedan finanskrisen 2008 sett dyster ut. Både på Diors och Chanels visningar såg det ut som en kommande depression var trolig; det gråa, svarta och heltäckande var det enda som genomsyrade kollektionerna. 

”Det smogliknande utsläppet, en symbolik som lätt förde en välbetänkt till att Trump eldat upp Paris klimatavtal.”

Chanels gäster satt nedanför en kopia av Eiffeltornet, de inbjudna kunde inte skönja den spetsiga toppen av kopian som var täckt av mörk rök som pyste ut i taket av Grand Palais. Det smogliknande utsläppet, en symbolik som lätt förde en välbetänkt till att Trump eldat upp Paris klimatavtal. För en inte så kritisk modesfär, en mer långsökt association; 71% av världens utsläpp emanerar från endast 100 företag. 

När Frank Gehry designade Louis Vuittons Foundations konstmuseum i Bois de Boulogne för Bernard Arnaults räkning, var tanken att arkitekturen skulle likna ett moln, när besökare på invigningen 2010 fick se strukturen för första gången liknade det mer hissade segel i glas. För modehuset Chanel är det sedan länge givet att hålla sina visningar i Grand Palais, ett storslaget skepp byggt i Beaux-Arts stil, inspirerat av Kristallpalatset på sin tid i Hyde Park. Även Stockholmsutställningens industrihall i gjutjärn, i Kungsträdgården, 1866, härstammar från samma ritningar. 

Inte långt ifrån den Parisiska utställningshallen kommer börshuset, i 1er arrondissement, renoveras och bli Arnaults rival Pinault Foundations museum. François Pinault som styr Pinault Foundation och bossat över Kering-gruppen tillsammans med sin son, äger flera av giganterna bland modemärken som Gucci, Alexander McQueen och Brioni. Sedan han lämnat över rodret till sonen François-Henri Pinault har han ägnat åren åt att införskaffa en av världens största samtida konstsamlingar och köpa auktionshuset Chirsties. 

För alla de som också önskar att investera i konst och förvärva otaligt med konstverk, är det svårt att undvika moms och komission, enligt artsy.com kan en skapelse kosta 40% mer än vad det klubbats för. Pinault simmar i konst för att han lätt kan kamma hem den utan avgift. 

Duopol har de två auktionsjättarna Sothebys och Christies, bägge sysslar med så kallade vanskliga ”chandelier bids” för att snabbt höja från utropspris. Sotheby ger tillkänna sin nettovinst varje år, tillskillnad från Christies som efter att Pinault blivit aktieägare går det inte att hämta verksamhetens vinstrapport.

Tankarna går så ledes till Tornatores film The Best Offer, där Pinault kan speglas i huvudkaraktären; en herre anställd på auktionshus, genom fulspel lyckas han klubba hem konstverken till fördelaktigt slutpris och vinna alla de åtråvärda till sin egen samling av konst. Detta gör han i slutändan för att fylla ett dolt rum i sin våning med porträtt. Skillnaden med François Pinault är att han inte kan nöja sig med att hänga skatterna endast i hemmet sitt. The Guardians skribent antyder att det handlar om att Pinault vill överträffa Arnaults konstmuseum som Gehry skulle kalla en farkost som huserar storslagna verk av Matisse och Olafur Eliasson. Det är kanske därför han ihärdigt sökt med lykta och lampa, främst i Frankrike men också Europa för att finna en värdig lokal för sin samling med över tretusen konstverk som sträcker sig från 1900-tal till nutid. 

”viftade med vitflagg eftersom den franska byråkratin inte arbetade i enlighet med hans krav”

Efter Pinault i många år stridigt för att få ta över Renaults fabrikslokaler på Ile Seguin ön i mitten av Seine-floden, skrev han en insändare till Le Monde och viftade med vitflagg eftersom den franska byråkratin inte arbetade i enlighet med hans krav. Istället fick han tillslut bege sig till Venedig, en värdig punkt på kartan med dess konstmässa Biennale och kanske sneglade Pinault på Guggenheims Collections närvaro i staden. Likt Peggy Guggenheim valde han att restaurera, i detta fall både Palazzo Grassi som öppnade 2006 och Punta della Doagana några år senare. 

”istället för att riva det gamla som så ofta sker i både Stockholm som Paris, har man skrivit på ett 50års-hyreskontrakt med staden”

I hjärtat av Paris har François Pinault nu stationerat sin samling värd mer än 1.2 miljarder, istället för att riva det gamla som så ofta sker i både Stockholm som Paris, har man skrivit på ett 50års-hyreskontrakt med staden och kommer att restaurera Bource de Commerce. Framtiden får förtälja vad den japanska arkitekten Tadao Ando kommer att göra med den cirkulära 1700-tals byggnaden. Det ryktas att Ando kommer installera en cylinder i betong, om den kommer att täcka takmålningarna, de allegoriska frontonerna av konstnären d’Aristide Croisy är oklart.  

The Guardians skribent erkänner att det vore underhållande att se de två överklassmännen tampas med inte när den franska ekonomin är i sådant dåligt skick. I en värd med allt fler oligopol är kanske vad Adam Smith skrev i ”Nationernas Välstånd” 1776 glömt; att ihärdig fri konkurrens är grundprincipen i marknadsekonomin.