Inom vårt släkte Homo sapiens är vi är alla individer men så länge våra gener inte muterat är vi fortfarande också altruistiska samhällsvarelser som är solidariska. Vår art har utvecklats med tidens gång. Individualismen ledde inte direkt till att människan blev Homo economicus, vars beteende är annorlunda, en egoistisk individ som instinktivt tänker på egen nytta och vinstmaximering. Förändringen sker inte när solen går ner och när marknadsekonomin introduceras, men den underlättas av att språket ändrar innebörd. Ordet nyliberalism beskriver inte en ideologi, även om detta påstås.
Frukterna av kapitalismens så kallade ”fria marknad”, den som många trodde medförde ett förfinat levnadssätt och hög levnadsstandard, har lett till en teknologisk utveckling som gör att vi ser världen genom kameralinsen på vår smartphone, att vi blivit cykloper på grund av algoritmhelvetet och omställningen av vår kognitiva förmåga, har gjort att vi fått sämre koncentrationsförmåga än en guldfisk. Historielösheten är uppenbar, vi drar inga lärdomar av vad som orsakade Romarikets fall, vi fortsätter att upptas av de primitiva lustarnas begär; kroppens utseende fixerar oss, surdegsbrödet och det ekologiska vinet förtär vi, men viktigast av allt för den moderna individen är pengarna vilka är den tillgång på den sociala arenan som bestämmer utfallet av allt under livets gång. I det sistnämnda finns hemligheten och en del av problematiken i dilemmat.
Människan har vaggats in i att tro att hen behöver mer av en monetär valuta utan värde, inte för att byta till sig en vara och finna lyckan utan för att säkra sin materiella värld. Ju mer hen har, desto säkrare, välmående och bättre materiellt liv kommer hen att leva. Något som torde vara en sista utväg har blivit normen, att skuldsätta sig för en obestämbar framtid. Men detta inte utan ett pris, främst oron men också något som var omöjligt vid skuldens begynnelse, att bankerna får ockra.
Många har blivit förtrollade av konsumtionshetsen. I de rika OECD-länderna manifesteras synvillan genom uppmaningen att vi ska köpa nyproducerat, men endast om det är ”hållbart”. Dubbelmoralismen är uppenbar när vi går till sopsorteringen och hittar dit via smartphones GPS-funktion, vars hårdvaras mineraler är utvunna från en gruva där barnarbetare slavar för det nya koloniala imperalistherraväldet styrt av oligopolen. Det är svårt för många att förstå vem som ska stå till svars, trots att 71% av världens utsläpp emanerar från endast 100 företag, media lägger ofta bördan på individnivå.
Den stora delen av världens befolkning bor i urban miljö där ingen undgår se att många blir utarmade när klyftorna ökar och förmögenhetskoncetrationen i rask takt stiger. Privata donationer blir nödvändiga för att klara flyktingmottagandet då välfärden rustats ner och staten krympts till den grad att den inte längre kan leverera trygghet och säkerhet. Det som Thomas Hobbes menade, att ett liv i samhället utan en stat skulle bli ensamt, fattigt, eländigt och brutalt har infriats och blivit verklighet för medborgarna.
För att gå till roten med problemet vore de makthavande tvungna att damma av en bortglömd ideologi eller att tänka längre än hur de ska segra i kommande val. Korthuset kan i vilken stund som helst kollapsa, speciellt när staten styrs efter BNP-tillväxt och den nya form av centralisering som lett till att EU-reglement går före nationens intressen.
Sverige är ett exempel på en nation som haft en stark stat, med detta menas en välfylld statskassa med inkomster från ett högt nettoskattetryck på kapital, bolag och arbetsföra invånare samt en tät bolagsportfölj inom främst allmännyttan. Själva mentaliteten bakom en välorganiserad stat, med en hög beskattning, är att alla samhällsvarelserna bidrar och får ta del av välfärdskakan när de behöver. De som argumenterar för att den svenska modellen skulle vara att ta från de rika och ge till de fattiga, begår intellektuell harakiri. Medvetet vill de missuppfatta och ser inte att likt i naturen lever medborgarna i symbios och samhället som en helhet kan endast fungera om vi alla bidrar. Det går inte att aktivt välja att vara självständig, från den plats där man fötts och fått statligt finansierad grundskola till högre utbildning.
När vi blickar tillbaka bör vi veta att det inte är mänskligt att vilja berika endast sig själv. I nära minne har många svenskar två händelser som visar att Homo economicus lever bland oss; Leif Östling som skryter om den summa pengar han betalat till staten, men det bör betonas att enligt ett progressivt skattesystem är summan liten. Till en journalist utbrister Östling därefter; Vad fan får jag för pengarna? Det enda svaret som en rationell samhällsvarelse kan ge på frågan, är trygghet och möjligheten att när som helst kunna nyttja välfärden. Det andra belägget för existensen av denna art är Ingvar Kamprad, som inriktade sin livsföring på ”att maximera sina materiella tillgångar”. Låt oss dra en parallell till att spela monopol: han ville till alla pris undvika att hamna på spelbrickan skatt. I det verkliga livet har medborgarna inte det valet, lika lite som om de kastat en tärning. Kamprads handlande kan uppfattas som patologiskt beteende: att vilja ”rigga” spelet.
När aktiebolagen utvecklades i början av 1200-talet, konstruerade man dessa så att den juridiska personen (persona ficta) kan göra samma beslut som den fysiska personen. Att lösgöra den fiktiva personen från den fysiska är en utveckling som lett till avsaknaden av moral. Farligt var det att ge rättskapacitet åt en fiktiv person. När detta sker är inte alla lika inför lagen och i nutid har det luckras upp ytterligare och den verkliga människan utan moralkompass börjar se sig själv som ett företag som ständigt måste marknadsföra sig. Utan anställningsavtal och i en uppkopplad värld är vi ensamma. Fysiskt socialiserar vi inte och ingen beröring krävs för att få uppskattning och gehör i den virtuella världen. Homo economicus säregna drag och beteende kommer att förändras ytterligare i framtiden. Automatiseringen kommer leda till än fler som lever i otrygghet.
Vad kommer människan nu göra för att ta sig ur det dilemma och predikament som hon finner sig i? Medborgarlön är en idé, men inte lösningen. Det är inte lätt att kapa den arm som föder en, många tror sig stå i skuld till kapitalismen som medfört välstånd och botemedel, men synsättet har också lett till psykisk ohälsa och dåliga eller inga skyddsnät för befolkning. Det fria marknadstänket har förgiftat homo sapiens och stjälpt henne genom möjligheten att resa lång bort från vintern, släta ut rynkorna i ansiktet och ständigt vara uppkopplad till en kunskapsbank på internet. Hur kan djuret människan ta sig loss när hennes lustar tillfredsställs?
Låt oss nu inte argumentera om människan i grunden är tävlingsinriktad och konkurrensorienterad, eller ej, det som är intressant är hur det beteendet är kopplat till kapitalackumulation och därmed växande makt. I grund och botten måste vi ändra på vilket sorts beteende som ska belönas, detta kommer förändras om vi har en crowd-sharing-ekonomi där vi kollektivt fördelar de resurser vi har, inte av att vi nedrustar staten och låter alla klara sig på egen hand och spela på livets lotteri som individualister.
Publicerad i Sans (Fritanke Förlag) Nr 2. 2018
