Swish - de kriminellas våta dröm

I dagens Sverige existerar en skuggekonomi. Vår EU-stat kan teknologiskt ses som ett utvecklat land, i alla fall om påståendet baseras på att vi har ett betalningssytem som är tillgängligt dygnet runt. Skuggekonomin har utvecklats i snabb takt med globaliseringen, den ser inga gränser och är sammankopplad med andra nationers motsvarighet. En avreglerad finansmarknad och en bristande lagstiftning —exempelvis penningtvättslagen — är bidragande faktorer till skuggekonomins framfart. Även affärsbankerna spelar en ledande roll här.

Vissa vill skylla på att den tekniska utvecklingen möjliggjort flera kriminella upplägg, men i grund och botten handlar problematiken till stor del om statens roll i samhället och lagstiftning. Vi bör i denna stund inte blunda för att en svart marknad korrelerar med de socioekonomiska problemen, när dessa växer så ökar transaktionerna i skuggekonomin. Fler skjutvapen än tidigare beslagtogs förra året enligt färsk statistik. Förekomsten av penningtvätt ökar med fenomenet: penningmålvakter, många av dem är omedvetna att de används av den organiserade brottsligheten. I dag, vad än en kriminell vill köpa på den svarta marknaden; narkotika, vapen, eller om vederbörande vill tvätta pengar, behövs inte en väska full med kontanter. Vem undrar inte över om det finns ett specifikt aktiebolag som för privatpersoner agerar mellanhand vid försäljning? Direkt förs tankarna till den privatägda programvaran Swish som möjliggör snabba banktransaktioner. Att swisha har blivit så vanligt förekommande att verbet snart lagts till i Svenska Akademiens ordlista. Att när som helst kunna föra över från ett bankkonto till ett annat har blivit gängse bland en stor del av befolkningen, för närvarande sägs 7 miljoner svenskar vara uppkopplade till tjänsten. 

Swish-appen är inte utspottad av en så kallad “enhörning” som grott i en entrepenörshubb i huvudstaden och kan inte heller klassas som en innovation. När en nation får en uppkopplad befolkning med smarttelefoner, verkar det förväntas, av medborgarna att dessa ska kunna genomföra transaktioner i realtid. Att skapa en betaltjänstsjätte som Swish hade inte varit möjligt utan tillåtelse av Riksbanken. Staten gav i vanlig ordning vika för affärsbankerna och krävde inte sin naturliga plats på betalningsmarknaden. Swish ägs därför av sex stycken affärsbanker, aktiebolaget heter GetSwish AB. Chockerande nog har en infrastruktur som underlättar ekonomiska transaktioner, framför allt penningtvätt, ingen tillsyn av Finansinspektionen. 

Swish i sin nuvarande form är kriminellas våta dröm, eftersom betalningstjänsten inte är rapporteringspliktig enligt penningtvättlagen och GetSwish AB inte behöver meddela Finanspolisen när de har misstankar om penningtvätt eller terrorfinansiering (för det ska affärsbankerna själva göra). Betaltjänsten har funnits sedan 2012, men det är först i år som polisen vaknar till liv och skickar en begäran till Justitiedepartementet, om att regelverket bör skärpas. Polisens nationella operativa avdelning (NOA) skriver i ett dokument: “Swish är ett direkt led i penningtvätt då tjänsten möjliggör att brottsvinster med hög omsättningshastighet kan skiktas i flera led”. En statligt ägd betalningstjänst hade kunnat underlätta för polisen. Nu måste polisen sitta passivt och vänta på affärsbankerna och hoppas att dessa tjallar på sina kunder, om de ens märker av några incidenter. 

För att förbättra nationens cybersäkerhet  borde staten omgående utfärda statliga pengar, en e-krona. Tillsammans med dessa digitala pengar följer naturligt en statlig identifikationshandling och Bank-ID kan anses föråldrad. 

Skuggekonomin får nationens ekonomi att krackelera i fogarna. Utredningen om statens roll på betalningsmarknaden är än så länge bara under beredning, trots att ovanstående visar på att den borde varit avklarad i förrgår.

Publicerad i Dagens Juridik. 

Privatiseringen av våra pengar sker utan debatt

Riksbanksutredningen pågår, en kommitté med riksdagsledamöter arbetar på lagförslag som kommer att påverka oss alla. Riksbankskommittén kom nyligen med ett smakprov på flera tama förslag; bland annat att riksdagen behöver ta över Riksbankens uppdrag och att sätta ett vad politikerna tycker är mer rimligt inflationsmål. 

I denna stund när Sveriges framtid vilar på inte bara på denna utredning, utan också utredningen om Statens roll på betalningsmarknaden, måste penningpolitiken göras begriplig för allmänheten, för den får inte framstå som invecklad och tvetydig. Kommitténs arbete måste ses i ljuset av den historiska svängningen, som ägde rum 1993 när det lagstadgades att Riksbanken inte skall eftersträva full sysselsättning, en spik i kistan för den svenska modellen, istället skulle Riksbanken upprätta ett stabilt penningvärde.

Riksbanken har i flera år haft svårt att hålla uppe inflationen på den önskade nivån, 2 procent i KPI (konsumentprisindex), att Riksbanken låsas att de kan träffa rätt när vi har rådande penningsystem är som att fråga regngudarna om väta vid torka. Riksbanken har sedan kreditavregleringen 1985 förlorat makt till de privata affärsbankerna och det betyder att de förlorat sina styrmedel. Riksbanken sitter inte längre i förarstolen. Många medborgare känner av en ”avsevärd” stegring av levnadskostnaderna i förhållande till lönen och pension. Svenska kronan har genomgått en värdeförändring. Hur har det blivit så här? 

Lyssna noga nu. Detta handlar om vad Riksbankschef Stefan Ingves i veckan varnade för på Aftonbladets debattsida, att privatiseringen av våra pengar sker utan offentlig debatt. Idag skapas nästan uteslutet alla pengar av de stora affärsbankerna, i samband med att de utfärdar lån. Att pengar numera skapas ur luften, erkänner flera centralbanker och är empiriskt grundat i en studie. Vi har i dag 98 procent affärsbankspengar och mindre än 2 procent kontanter, som är av Riksbanken utgivna. Detta nya läge berättar att pengarna inte tillhör samhället längre och att vi fått en skuldbaserad ekonomi. De maktsträvande affärsbankerna har sedan mitten av 80-talet skapat enorma mängder pengar, det går knappt att föreställa sig detta berg med privata skuldlappar (bankpengar).

Stefan Ingves kan predika att ”den som är satt i skuld är inte fri” men samtidigt arbetar han inte som han lär när Riksbanken successivt sänkt räntan. Minusräntan är ett av Riksbankens verktyg som skapar ojämlikhet och leder till förmögenhetskoncentration. Riksbanken har med en negativ styrränta drivit på utlåningen. De som gynnats av detta penningspel är alla som äger tillgångar. Ingen kan väl tro att denna minusränta gynnar någon annan än välbärgade kapitalägare. 

Det var kanske när priserna fördubblades eller tredubblades på bostäder som det svenska folket borde frågat sig vad håller på att ske i vårt land? Temporärt kan vi ha uppblåsta tillgångsvärden på bostäder och aktier, men tillslut spricker alltid en bubbla och de privata skulderna består på samma höga nivå.

De som borde hört varningsklockorna ringa först, är så klart Riksbanken och landets politiker, samt Finansdepartementet. Klockorna borde ha tjutit i världens äldsta centralbank när penningmängden ökat flera gånger snabbare än BNP-tillväxten. Vilket betyder att de nyskapade pengarna icke gått till en produktiv verksamhet för samhället. Glöm samhällsnytta när privata affärsbanker styr penningmängden. Majoriteten av de nyskapade pengarna har inte hamnat i den reala ekonomin utan i en artificiellt skapad del av ekonomin, på finansmarknaden.

Medborgarna borde oroas över att de statliga utredningarna inte berör penningpolitikens underliggande problem. Den enda utvägen bör vara att Sverige reformerar penningsystemet där Riksbanken bland annat utfärdar suveräna statliga pengar, det vill säga en e-krona. Detta innan en oundviklig kris kommer och korthuset kollapsar, i den stunden kommer tillgångsvärdena börja falla. En ödesdiger konsekvens kan bli stagnation och depression. Vi måste avväpna bankerna och döda skulderna, så att Riksbanken sakta kan höja styrräntan igen. Pengar bör tillhöra samhället, för pengars värde påverkar oss alla. 

Publicerat av AktuelltFokus

Individualister river ner samhällsbygget

Roland Poirier Martinsson kände sig tvungen i dessa tider att informera i Aftonbladet vad politik är under rubriken En skål för Trump och Bolsonaro. Följaktligen bör någon ta sig an att definiera staten och dess metamorfos. Begreppet staten används ideligen i krönikor och blir för ofta nersmutsat av debattörer som krasst inte vet vad det är för struktur som organiserar samhällslivet. Staten har blivit en piñata för skribenter som har svårt att greppa nyliberalismen som i Sverige härskar. På många sätt är det förbluffande att denna luftslottsidelogi lyckats tillintetgöra den klassiska staten och värt att notera; utföra en framgångsrik attack av den svenska välfärdsstaten och samhällskontraktet. Poirier Martinsson kunde varit mer distinkt: staten och dess utövare har idag inget samliv, de är inte längre kompatibla.

När Expressen Kulturs ingress till konstkritiker Therese Bohmans artikel lyder: ”staten är minst lika klåfingrig”, menar författaren att staten och dess politiker kan likställas. Staten är i dag till skillnad från vad den en gång var, annorlunda till sin natur. Mer om detta nedan. Det går inte att förenkla som Pär Eliaeson gör i en replik till Bohman och påpeka att ”i ett demokratiskt samhälle är staten fundamentalt en politisk konstruktion”. Eliaeson tror att konstens stöd avgörs och baseras på politikernas ideologi. Synd att göra det så lätt för sig i sin analys, när staten i vår tid missbrukas. Nyliberalismen är svårdefinierad, för inte är den en ideologi utan mer av en religion, låt oss kalla det en tro på en marknadsregim. Om detta är demokrati är även det en definitionsfråga. Tänkaren Hegel kan här hjälpa oss och berätta för dessa debattörer att det är det borgerliga samhället vi lever i, vår stat i dag präglas av de liberala friheterna. Frihet låter må hända fint men i ett sådant samhälle härleds staten av individens subjektivitet och vad filosofen menar inte är förenligt med en stat som styrs i allmänviljans namn.

Antagonisten har gjort entré, en nyliberal stat styrs av individer som vägleds av egenintresset —med ett stort fritt spelrum— istället för representanter. Dessa individualister gör så i en politisk gemenskap som blott är ett skelett i dag. På så vis kan lokalpolitiker i Sölvesborg och i Nacka välja att inte köpa in ”utmanade samtidskonst” och i Järfälla plockar man ner en målning med Karl Marx bok kapitalet. Den forna välfärdsstatens institutioner rattades av politiker och tjänstemän med ett kall, det fanns också en översyn, Sverige var inte likt nu ett land med kommuner som styrs dysfunktionellt.

Politiker som präglas av individualismen är inte integrerade i statsförvaltningen som de borde vara, i samtiden tros de så kallade ”politiskt korrekta” tillhöra vänstern, de sägs vara besinningslösa i sin vilja att enbart ha ”rättighets-, mångfalds-, jämställdhets-, hbtq- och tillgänglighetsperspektiv”, inget annat. Detta till skillnad från Sverigedemokraterna som håller fast vid sedvänjor och traditioner som lockar folkhemsvänner. Vi kan således konstatera att denna röra inte är den högsta formen av samhälleligt förnuft som Hegel önskade skulle styra staten. 

Det behövs institutioner som kan förena motsägelserna och övervinna individens isolering, det vill säga lokalpolitikernas egna vilja. Byråkratin ska arbeta i regeringens tjänst, men bara om denna verkar för allmänheten och inte förespråkar propagandacentraler eftersom statens existens vilar på medborgarna. Kulturdepartementet och kulturrådet bör tampas med denna uppgift framöver med lite samhälleligt förnuft och inte falla till föga för sociala mediadrev och de särintressen som för tillfället skriker högst.

Publicerad av Opulens 

FI fungerar inte som tillsynsmyndighet

Odören från korruption har lagt sig som en dimma över Finansinspektionen på Brunnsgatan i Stockholm. Den kommer inifrån FIs kontor inte ur avloppsbrunnarna. Låt debatten ta vid när Finansinspektionen håller på att förlora förtroendet. Det blir nu aktuellt att återinföra tjänstemannansvaret. 

Sveriges anseende som ett icke korrupt land blåser bort. Bidrar till detta gör en efter den andra jävställningen som framkommit hos Finansinspektionen, hos de som har i uppgift att granska affärsbankerna. Tidigare var det generaldirektör Erik Théedens förhållande till en styrelsemedlem i Swedbank, före detta finansmarknadsministern Peter Norman, som belystes. Denna gång gäller det näst högsta chefen, Martin Noréus, som inte har anmält jäv när han varit på anställningsintervju hos Handelsbanken och icke heller under själva förhandlingarna. FI:s biträdande generaldirektör tackade ja till en anställning hos affärsbanken och arbetade kvar tills på fredagen, för att sedan hoppa skepp efter nio år. 

Snart, efter en mycket kort karantän på sex månader, redan i början av nästa år börjar Noréus jobba för de han granskade. Implikationerna är inte enbart att en statlig tjänsteman som följt svensk banklagstiftning och bör ha ett kall, förlorat det en natt, utan dessutom att denna person har tillgång till en hel del information om flera bankers affärsplaner och säkerligen deras akilleshäl.

Generaldirektör Erik Théeden skyllde på att han inte var med i beslutsprocessen och att det är lugna gatan. Martin Noréus är ansvarig för banktillsyn och lämnar mitt i utredningen av Swedbank och penningtvättshärvan. Journalistkåren har i flera år rapporterat om svängdörren mellan FI och affärsbankerna. Svängdörren är en allegori om att de anställda på FI lämnar sina uppdrag för mer lukrativa jobb i banksektorn. 

Obekymrad är finansmarknadsminister Per Bolund som säger till Dagens Industri att ”det är bra att bankerna bygger upp en kapacitet när det gäller ett regelverk och att kunna uppfylla alla de krav som vi ställer”. För  en återkommande företeelse, jävregler räcker inte och inga rester finns kvar av ett tjänstemannaansvaret. När New Public Managment genomsyrar alla statliga myndigheter är det ingen som höjer på ögonbrynen när en tjänsteman helt plötsligt från att arbeta i medborgarnas tjänst väljer, den granskades sida; att jobba för ett privat intresse. 

Ytterligare kunde Théeden som chef för myndigheten förvånansvärt maila sin kejsare Riksbanken och läxa upp dem om deras ansvarsområde. Han meddelar att det är ”olyckligt” (Théedens ordval) att Riksbanken försöker påverka bankerna att ha mer likvida medel i svenska kronor. Generaldirektören för FI framstår som Brutus och visar var han står när han inte vill hjälpa Riksbanken, trots att det ligger på deras gemensamma bord att se över likviditetsriskhanteringen. 

Är det enbart media som innehar den granskande rollen i samhället? Riksrevisionen har bara ansvar att se över FIs makrotillsyn, därför är det upp till Finansdepartementet att ana oråd. Per Bolund har haft skygglapparna på. Den som sammanställer, nyhetsartiklar från Svenska Dagbladet och DI, hittar en drös med information som visar på FIs oegentligheter. I december rapporterade SvD att FI:s chefsjurist och deras penningtvättsexperter ville sanktionera flera svenska affärsbanker redan 2017, men att det ströks från FIs dokument.

Med handen på lagboken herr Théeden har du eller dina anställda gjort er skyldiga till jäv?

Publicerad av Aktuellt Fokus.se

Museer ska inte betala marknadshyra

Kungliga Myntkabinettet/Sveriges ekonomiska museum flyttas. Tro inte att flytten sker på grund av att vi går till mötes det kontantlösa samhället. 

Lasset går från egna adressen på Slottsbacken till vad som sägs vara nya lokaler. Om sanningen skall fram har museet inte råd att betala marknadshyran. Det är därför missledande att kalla detta för en vanlig flytt, det handlar om en sammanslagning, Myntkabinettet tvingas snart husera hos Historiska Museet på Narvavägen. 

Förlora inte intresset, för det är inte ett museum som bara riktar sig till samlare av mynt utan det är landets ekonomiska museum som skall informera om allt från sparande utifrån ett historiskt perspektiv, vad banker gör när de sysslar med penningtvätt, till alla fördelar med en framtida e-krona. 

Anledningen till att flera museer hotas av höjda hyror beror på hyresregleringen för statens fastigheter som trädde i kraft år 1991 på Carl Bildt-regeringens önskan. Riktlinjer som funnits mellan fastighetsförvaltaren och lokalbrukaren försvann vid denna så kallade reform eller låt oss säga som det var, en avreglering. 

Ombildningen av statens fastighetsförvaltning, med efterföljande bolagiseringar ledde till att riktlinjerna försvann, museernas nya hyror skulle sättas och inte särskilt chockerande började marknadsanpassade hyror brukas på de lokaler som ligger i byggnader med kulturhistoriskt värde. ”Vilka hyror, om ens några, bör tas ut för dessa lokaler, och efter vilka principer?”, undrade Roland Andersson, emiritus i fastighetsekonomi och Bo Söderberg i en artikel på nationalekonomi.se

Den frågan går att ställa till Olle Wästberg som när transformationen skedde arbetade på finansdepartementet och skrev under propositionen 1991/92:44. Han biktade sig sent omsider. Det borde varit uppenbart vad som skulle ske när man lämnade Byggnaddsstyrelsens så kallade lokalförsörjningsmonopol och på så vis lät museerna ta på sig kostnadsansvaret för sina lokaler. Wästberg menar i dag att det inte var menat att det skulle bli marknadsanpassade hyror och skriver i SvD att det med åren "perverterats in i ett marknadstänkande som inte var avsikten för museerna.”.

Frågan borde ställts på 90-talet: är det någonsin rimligt att använda marknadsekonomiska principer för lokaler som i själva verket saknar marknad? Samma frågeställning torde eka i maktens korridorer i dag. Tanken som ligger till grund för statens ägande i detta fall är att tillgodose de primära verksamheterna, det gäller samtliga museer, exempelvis Medelhavsmuseet och Naturhistoriska, med lokaler. En museiledning skall aldrig behöva dra ner på sin verksamhet för att kostnaden av hyran äter av budgeten. 

Museerna får inte hamna i finansiellt obestånd när de ska ägna sig åt det viktiga att tillhandahålla historia och kultur till invånarna. Trots detta kom Finansutskottet i en granskning fram till ”att det inte är lämpligt att påbörda parterna en bestämd hyressättningsmodell”. Konsekvenserna är i dag alltför uppenbara och sorgligt är det när Sveriges äldsta museum tvingas i väg från sin boning och måste krympa ner, precis som människor måste när marknadshyror introduceras. Hur många flera museer måste drabbas för att vi skall skrota marknadshyror?

Publicerad av Expressen

Riksbanken bör omgående utfärda en e-krona

Varje dag betalar vi med ett plastkort uppbackat av en bank eller smutsiga sedlar, men få vet hur pengar skapas. Det borde vara känt att affärsbankerna skapar pengar när det utfärdar ett lån. En ny rapport från Katalys krävdes för att vi ska inse att affärsbankerna sitter på sedelpressen och uppmärksamma att de trycker 98 % av pengarna som är i omlopp. Detta skall ni veta kommer att skrivas in i historieböckerna och inte som många under denna period trodde att det var Riksbankens uppgift att styra expansionen av penningmängden. 

Ana oråd när, enligt Regeringsformen borde denna tryckpress eller i mer modernt ordalag dator borde finnas inuti Riksbankens lokaler. Detta anges i en paragraf som inte går att missa; endast Riksbanken har rätt att ge ut sedlar och mynt. Det finns demokratiska skäl till att Sverige har världens äldsta centralbank, men rollen den en gång spelade har radikalt förändrats utan ifrågasättande. En bakåtsträvande utveckling har inträffat när affärsbankerna tillåtits få en essentiell kontroll över samhället. Skälen till omvandlingen är flera: Sverige som nationalstat har svepts med i den finansiella globaliseringen, men poängen är att storbankerna med statens tillåtelse fått subventioner och ett marknadsövertag. På så vis har en faraoisk expansion av den mest privilegierade sektorn —bankindustrin— ägt rum. Med denna följde en övertro att bankerna är systemviktiga, en fundamentalism som lever sitt eget liv, fram för allt i politikernas medvetande. 

Utvecklingen har bidragit till bankernas monopolställning när kontanterna blivit allt mer knappa. För att förstå hur vår civilisations ekonomiska system kom att baseras på kredit, måste vi blicka tillbaka. Det monetära systemets uppbyggnad är inte obegripligt och inte heller den fundamentala förändringen som ägde rum när USA år 1971 frångick Bretton Woods-systemet som var förankrat i en metall, guld. Över en natt förvandlades valutor till vad man kallar fiat-pengar, en symbol utan värde. Trovärdigheten till systemet sattes i gungning, Riksbanken som lovat att växla in varje krona mot dess värde i guld slutade med detta. Förstå först denna signifikanta skillnad, stanna kvar i tanken, vad sker när staten inte längre är garant för att pengar inte trycks i överflöd och landets valuta inte längre blir en exklusivitet? 

Penningmängden ökar betydligt snabbare än BNP när de vinstdrivande bankerna vill låna ut i snabbare takt än BNP-tillväxten.  Här ligger den uppenbara problematik, att skuldberget växer bortom alla proportioner. Varför existerar då i dag nästan uteslutet affärbankspengar som skapats vid lån? Bankerna tänker i första hand på sin vinst, därför har det i modern tid skett en kreditexpansion utan motstycke. Pengar som genom tiderna varit en värdebärare, inte utan att det funnits ett skäl till detta. Vi talar här inte om en petitess, utan för att just det läge vi nu finner oss i skulle undvikas till alla pris; en skuldbaserad ekonomi som skenar iväg mot avgrunden.

Samhällets stora hemlighet i dag är kanske inte som många kan tro; att alla ekonomiska transaktioner sker elektroniskt och att politiker outsourcat både infrastrukturen och bank-id. Istället handlar det om de radikala konsekvenserna av att vår ekonomi bygger på skuldsättning och att det tillåtits av folkvalda representanter som handlat emot folkets bästa intresse. Glöm inte att folket är de skuldsatta och fordringsägarna, dvs affärsbankerna, önskar bli omåttligt kapitalstarka. 

Riksbanken som ska vara självständig har när fodringsägarna fått allt mer makt, sakta men säkert på grund av sin utsatta position, avhänt sig skapandet, driften och kontrollen av våra pengar till affärsbankerna. 

Tiden är knapp, kontanterna försvinner och enda sättet att är att vi, folket, oberoende av ideologi kräver att Riksbanken ger ut en e-krona för att säkra att Sverige har ett betalmedel och en valuta som är demokratiskt förankrad. Detta räcker dock inte för att stoppa sektorn från en oundviklig kris utan naturligt måste utlåningen överstämma med inlåningen, som på alla normala balansräkningar. 

Publicerad på SVT.se 

Drömskt men brist på sammanhang

Varför önska att fly verkligheten, varför förvandlas till eskapist? Enligt filosofen Hegel är människans mål att nå verkligheten. Inbyggt i vårt medvetande om vi når förnuftet är att söka efter det verkliga och inte att undvika det, för då finns risken att vi blir ängsliga och får en bestående ångest. Många har i dessa tider, när det saknas harmoni i samhället, inriktat sig på eskapism.

Det lättaste sättet att undvika en inre dialog är att slå på auto-piloten och sjunka ner i soffan framför en streaming-tjänst som Netflix. Då slipper vi bli påminda om samhällets tillstånd och om det verkliga ändå skulle uppenbara sig och det rent av blir för smärtsamt går det alltid att pausa eller stänga av apparaten vi har framför oss. Det är mer vågat att resa till Kungliga Operan, att fysiskt färdas till Gustav Adolfs torg och där låtsas vara eskapist för en kväll, för då måste vi uthärda en hel uppsättning utan avbrott.

Stjärnskottet, koreografen Alexander Ekman, som lyckats bli internationellt erkänd (A Swan Lake Oslooperan 2014, Play Opéra National des Paris 2017) är tillbaka på Kungliga Operans scen.

Alla de som lyckats få en biljett till premiären av Ekmans Eskapist, infann sig efter några minuter i ett meditativt tillstånd, ingen talade. Istället för den verbala kakofonin vi är vana vid lyssnade besökaren på kompositören Mikael Karlsson, som tillsammans med dansarnas rörelse fick oss att erfara den spruckna klangen av samtidens själ.

Koreografen och hans dramaturg levererar en lekfull föreställning. Åskådaren får en glimt av Ekmans fantasi, men det går att undra om det är tillräckligt som koncept för den stora scenen? Visuellt är det en medryckande berg-och-dal-bana. Den som uppskattar en tur på ett nöjesfält med svindlande attraktioner kan njuta av häpnadsväckande scener. Den som däremot söker efter anknytning till ett sammanhang lär bli snurrig i huvudet.

De förvirrade individerna som Ekman leker med som schackpjäser på scenen, är operans dansöser och dansare, de rör aldrig vid varandra förutom i duetterna och de lever sina egna individualistiska liv på scenen. Men det betyder inte att de inte följer varandra och rör sig identiskt till den hypnotiserade musiken. Ett fåtal udda karaktärer flanerar på skådeplatsen, vår uppmärksamhet fångas av dessa som är iförda Henrik Vibskovs distinkta kostymer; en dam bär en blodröd sammetsklänning och en grandios hatt. Vibskovs formspråk är ett signum som den invigda snabbt känner igen, hans randiga kreationer kan associeras med fångars klädsel, men siluetterna är som tagna från en visning på 90-talet under Haute Coutureveckan i Paris.

Individualismens tidevarv blir som mest uppenbart när Ekmans danstrupp använder maskeringstejp för att avgränsa sitt utrymme gentemot de andra dansarna, och börjar inreda dessa markerade kvadrater med vitmålade möbler. Förtroendet ledningen på Operan givit Ekman är allomfattande. Få kan vara så fria i sitt skapande och tillåtas rubba traditionen. Inga spår av balett eller opera i en sal som skapades för ändamålet. Det kan vara så att vi lever i en tid där finkulturen inte tros vara särskilt användbar för den moderna människan, likaså är det problematiskt att efterfrågan inte är stor; när det traditionella ersätts av en snabbmatskultur. Människans koncentrationsförmågan sägs bli sämre, således drabbas institutioner som visar de antika dramerna, tragedierna och flera timmar långa operor. Tjajkovskij och hans gelikar får ligga och damma.

Det har skapats en falsk tro och den grundas på farhågan att den moderna människan inte kan uthärda en lång föreställning. Detta leder till tvång på förnyelse. I en sådan pressad stund får den talangfulla koreografen hela ansvaret för uppsättningen. När han utgår från sin fantasi leder det till stunder av fröjd för publiken. Konstnärens storhet inom koreografi får utmynna i dansorgier, men baksidan går inte att komma undan, en urartning eller ett brott med historien. Under Eskapist-föreställningen visas kortfilmer och ett nytt koncept gör därmed entré på operan. Helt plötsligt har ett väsensskilt medium penetrerat operan och något som tidigare verkat otänkbart sker; att texten ”Dötid” projiceras på operans berömda ridå.

Publicerad av kulturmagasinet Opulens

Snart är AR-revolutionen här

Augmented reality-tekniken är inte bara en hajp, den har också skapat ett fundament för en informationsrevolution. Människan bör vara lika ivrig som när Gutenberg uppfann boktryckarkonsten. Vi borde förstått att det vilade en revolution inom tekniken när AR-spelet Pokemon Go lanserades och människor plötsligt började leta efter virtuella objekt på gator och i parkernas buskar, där de till synes såg hypnotiserade ut och vandrade som zoombier försjukna i AR-dimensionen. Det finns själ att bejaka en utopisk AR-dimension, eftersom det går att utforma och bygga en plattform som hjälper människan att se till det allmänmänskliga bästa.

Augmented Reality är ett fönster till ytterligare en dimension och bör inte reduceras till verklighetsflykt. Vi skall förstå att AR är en teknologi, precis som skriften är en teknologi. Precis som böcker hjälper oss i sökandet och grundar för kunskap, blir denna teknik ett medel för människan att utföra datautvinning och på så vis skaffa sig en grundad teori om samhällets tillstånd. AR existerar med hjälp av programmerare, de skriver kod som skapar grafiken som adderas till verkligheten framför oss. Decartes sa att tänka är att leva, i AR-dimensionen är att se att leva. Att tänka är så klart aldrig försumbart, det handlar om att uppfatta verkligheten i enlighet med vad man ser i AR-dimensionen. AR hjälper människans minnas och att fysiskt kontrollera om sitt tankeinnehåll överrensstämmer med till exempel känd fakta som visualiseras i AR-fönstret. Tankeverksamheten i kombination med AR-dimensionen gör att hen kan se information och föreställa sig en skuggbild av idealet, vilket underlättar allt från samhällsbygge till att måla upp en utopi eller skapa konst. 

Det finns flera sätt att tillgodogöra sig AR, vi håller upp en smarttelefon och upplever AR-dimensionen på skärmen genom kameralinsen, i framtiden kan vi förbereda oss på att Homo sapiens kommer bära glasögon eller linser, som gör det möjligt att direkt se de virtuella tingen i människans omedelbara närhet. Redan idag kan vi projicera 3D-objekt framför våra fysiska kroppar med en projektorlampa.

AR hjälper oss att undersöka vår värld, i utbildningssyfte finns många fördelar; solsystemet kan placeras på en matta i vardagsrummet, donationer till politiska partier kan åskådliggöras och tekniken kan hjälpa kirurger vid operationer att se exakt var de ska skära med skalpellen. Potentialen är enorm när individen får tillgodogöra sig oändligt med fakta, se de förflutnas historia, men kanske viktigaste av allt; föreställa sig hur världen bör och kan se ut. AR gör oss vetgiriga, samtidigt som det omstrukturerar medvetandet och förändrar utbildningskulturen, en kultur som i dag håller på att bli muntlig när böckerna försvinner. 

Kanske kunde vi ytterligare ha greppat ARs potential när Facebooks grundare Mark Zuckerberg intog den publika scenen och presenterade möjligheten för användare att lämna virtuella meddelanden på fysiska platser till sina vänner och allmänheten. Ännu har det inte skett, Facebook har endast lanserat ett AR-kit för utvecklare, som vill skapa 3D-objekt utifrån fantasin. Att rista in en kärleksförklaring till någon i ett träds bark eller på ett matbord på en restaurang har gjorts i alla tider. Tänk er att vi människor med hjälp av AR kan informera, ge råd men även varna varandra utan att bruka några naturresurser, då blir fysiska skyltar onödiga. Ana därför sprängstoftet inom en teknik som skapar en gemensam plattform för information och kreativitet, en som presenterar möjligheten att förena individer som ofta sitter försjunka i den virtuella världen utan att reflektera över att alla samhällsvarelser intill dem andas samma syre.

Det är inte en omöjlighet att måla över, täcka hela den synliga världen med AR-tekniken, vem som helst kan bli gatukonstnär och skriva intresseväckande ord på nationers virtuella väggar. Vi tänker oss att alla de temporära konstverk och graffitimålningar som egentligen borde vara permanenta, hur kontroversiella de än är, finns där i AR-biblioteket, sådana som; Arturo Di Modicas ”Fearless Girl”, den lilla flickan som stod utanför New York Stock Exchange, Ai Wei Weis 3500 flytvästar som hängde på fasaden till Konzerthaus i Berlin och Banksys muralmålning i Gaza. Det som fanns för tusen år sedan kan plockas åter med AR, statyer kan komma till liv och inget är försvunnet.  

Varför inte utforma en AR-plattform och döpa den till ”logos”, som på grekiska kan betyda: ord, mening och förnuft. Människan kan inte se verkligheten som den existerar, oberoende av våra sinnen och föreställningar, utan tolkar världen genom sinnesintryck, i sin medmänniskors kontext och med hjälp av kulturen. AR är revolutionerande eftersom en fusion äger rum; människan tolkar verkligheten tillsammans med bilder, information och statistik, som visualiseras framför synfältet och fördelaktigt även placerar datan i en historisk kontext. Se det som en kemisk förening som har förmågan att få substanser att interagera med varandra. 

Detta möjliggör en process som kan, om förnuftet är där, leda till en bättre förståelse för vad vår värld innebär. Den öppnar för en striptease av mänsklighetens föreställningsvärld, en brutal avmaskering. Detta menar många är vitalt och nödvändigt för att vi ska kunna vara aktiva medborgare. Vi bör i någon mån försöka montera ner och klä av murarna framför oss för att delta som samhällsvarelser, att kunna ”röntga” byggnader, myndigheter och bankers verksamheter. Detta är få förunnat, enbart de individer som självmant söker efter kunskap och information kan upplysas. 

AR öppnar upp för en bildningsprocess, en medborglig bildning och underlättar kritisk tänkande. När vi står på Gustav Adolfs torg kan vi se maskineriet på Utrikesdepartmentet, vi ser biståndet i form av transfereringar på en karta eller om vi står på Hamngatan framför Nordeas kontor kan vi se hur de hanterar kapitalflöden. Tänk er att det som oftast är dolt, i alla fall det som är i skymundan för människan, statistik och fakta, binds samman med information som är knutet till vad du ser framför dig. Vad sker egentligen när verkligheten korsbefruktas med fakta och allt det som AR-dimensionen kan tillhandahålla?

Människan sägs ibland vara lat till sin natur, men med hjälp av AR skulle hen kunna se ett kunskapsträd med förgreningar framför sig, utan att behöva formulera en frågeställning och utan att använda sig av en sökmotor. Då kan hen tillgodogöra sig en uppsjö av kunskap direkt på den fysiska platsen hen befinner sig i. Grundämnens uppbyggnad, hur pyramiderna kom till och antalet riksdagsledamöter som röstat i en viss omröstning, kan på studs visualiseras mot asfalten på gatan.

Naturen och vad människan skapat måste vi försöka se rationellt och det är inte alltid lätt för homo sapiens, utan hjälpmedel som kompass och karta. Kritisk tänkande är sålunda för den moderna människan inte alltid närvarande. För att ta på oss nya glasögon och uppleva nya perspektiv, zooma in och se bakom tapeten av en ofta förrädisk och falskt entydig mänsklig historia, går det att driva tesen att vi behöver tekniken och i detta fall ARs hjälp. För vi kan inte skjuta upp vårt omdöme, vår förståelse, och vänta tills vi ansamlat all fakta, för då kan det vara försent. Här kan AR hjälpa oss att direkt analysera ny data i kombination med vår egen kunskapsbank.

När människan flörtar med maskinen, förälskar sig och blir dess slav, vilket numera händer på daglig basis, bör studier och test utföras innan AR-plattformen lanseras och artificiell intelligens kan implementeras. En hälsosam debatt utlyses för att det finns ödesdigra konsekvenser med en AR-dimension som blir propagandistisk eller censurerad. 

Det är rimligt att utveckla och organisera en AR-plattform utan hierarki eller särintressen som äger rättigheterna: vilka de än må vara, även de som säger sig vara opartiska techjättar. Utformningen kan inte bli en AR-plattform där användare endast ägnar sig åt subjektiva observationer eller där näringsliv och stat förvrider eller blockerar vyn. Den måste bygga på fundamentet transparens för alla. Grundpelare bör vara en fri och öppen sfär, baserad på open-source protokoll och block-chainteknik. AR ställer frågan på sin spets: vad vill vi ha för samhälle?

Med nätverket och internets uppkomst, lever vi i informationstidsåldern. I den kan vi välja att drunkna i så kallad fakta och data i största allmänhet, data på fysiska servrar eller i ”molnet" som kan nås på begäran. Wikipedia, världens största uppslagsverk, existerar endast i den digitala världen, även om en konstnär en gång försökte att skriva ut lexikonet på papper och då uppskattade han att det skulle gå att samla alla miljontals Wikipedia-artiklar i totalt 7473 böcker. Wikipedia finnas till viss del tillgänglig på direkt begäran i AR, Wikitude, det underlättar för människan att tillgodogöra sig information. Tänk på att människans minnesteknik förändras under tidens gång och med teknologins utveckling, även SOM-institutet, Statistiska centralbyråns statistik och Svenska lagboken borde finnas på den gemensamma plattformen, för att vi ska kunna jämföra. 

Människan tror att det är lätt att ta del av den digitala informationen, att den bara är en knapptrycking bort, men vi har både oundvikligen och på grund av särintressen skapat lager mellan den digitala kunskapsbanken och människans synorgan. Vi talar inte om en synvilla, ingen illusion, utan att de sökmotorerna som tidigt vann mark har med sin makt blivit oligopol, de är mellanhanden mellan människan och internet med all dess information. Motorernas algoritmer är inte transparenta för användarna. Här ligger en av nutidens hemligheter. Vi vet att denna digitala värld är uppbyggd av binära tal och att vi inte kan greppa den på grund av just detta. Hur kan vi vara aktiva medborgare om vi inte förstår sammansättningen, konstruktionen bakom kulisserna? Det är på så vis som individen hållits på långt avstånd från den information hen tror sig ha hittat på egen hand, men som egentligen är vald åt hen. 

Det finns ett verktyg som kan slå människan fri från ovanstående predikament och leda till att fasaderna plockas bort, alla filter som separerar oss från sanningar och fakta. Man har döpt denna teknik till ett förrädiskt namn; Augmented Reality, på svenska har man kommit närmare själva innovationen och sprängstoffet som vilar inom tekniken; att det är en förstärkt verklighet vi talar om. Det går att bära öron i AR-dimensionen, i den förstärkta verkligheten kan du till skillnad visualisera skattesatser likt tårtbitar; intäkterna från kapitalskatt jämfört med inkomst. 

Verkligheten kännas ibland som en diffus kuliss. Vad vet vi om konstruktionen av kulissen? AR-tekniken har möjligheten att blotta de dolda orättvisorna och skapa mer politisk medvetenhet, som hur mycket Vattenfalls kolkraftverk i Moorburg släpper ut. Att våga veta är inte för alla, men i AR-dimensionen blir det oundvikligt att förstå och sätta sig in i andras föreställningsvärld och de socioekonomiska problemen.

Det svårt att påstå att man glömde något eller ignorera strukturer, hierarkier och information när AR-dimensionen konstant finns till hands. Inget behövs hållas hemligt, myter punkteras och resursfördelningen avtäcks. Molntäcket som ligger över samhället i form av en skapad konsensus blåser bort med AR-vinden. Adams Smiths så kallade osynliga hand kan greppas och finanssystemets uppbyggnad läggas som ett pussel och vi kan försöka få alla bitarna att falla på plats. Kulturen kring sekretess rubbas, medborgaren får en överblick och en fullständig förståelse för sammanhangen, det offentliga samtalet triggas igång medhjälp av AR. Människans kunskapsapparatur förändras, världen förstärks och blir mer verklig i juxtaposition med det overkliga — orättvisorna.

Publicerad av Opulens 

Svängdörren mellan Finansinspektionen och bankerna

Ekobrottsmyndigheten har äntligen hittat fram till Swedbanks huvudkontor efter alla rapporteringarna kring den penningtvättshärva banken försatt sig i. Till stor förvåning handlar det ännu inte om brottet att tvätta pengar utan att det är insiderinformation som ska ha röjts. Swedbank-dramat fortsätter men det är inte som går att tro på Finansinspektionens begäran EBM gjort en razzia och väckt misstanke om svindleri. 

På FI pågår hemlighetsmakeri, vad bra tänker de som vill att de ska utföra fler insatser mot penningtvätt, men tyvärr kunde SvD redan i December avslöja att FI skönmålat och sagt att de utfört flera undersökningar än de faktiskt gjort, vi talar här om att ”av 70 påstådda är bara ett tiotal på riktigt”. 

Om en restaurang blir påkommen att servera alkohol till omyndiga eller för den delen medborgare som är överberusade, så kommer serveringstillståndet ryka snabbare än att de hinner byta ett ölfat. För det finns väl ingen chans att polisen tar dem på bar gärning och då väljer att hoppa av kåren för att kunna göra ett inhopp som bartender?

Finansinspektionens handfallenhet är oroväckande om man tänker på hur alarmerande paradisläckan var och att FI därefter fått utökade resurser för att stoppa all penningtvätt i svenska banker. Polisen behöver i ovan nämnda situationen inte ens ha en misstanke för att genomföra ett stickprov. Vad krävs för att FI ska bruka sin arsenal med befogenheter och sanktionera en bank? 

Per Bolund, finansmarknadsminister skyndade till FI för att utreda situationen efter Uppdrag Gransknings avslöjande. Metaforiskt brann Per Bolunds byxor, oroad över Swedbanks fallande aktie eller mer besynnerligt FIs höga personalomsättning. IMF:s Martin Čihák varnade FI redan 2016 med orden: ”det behövs mer personal och mer erfaren personal”. Det blir mer uppenbart att vi bör kalla omsättningen för en svängdörr mellan FI och banksektorn, där personal på FI lämnat för att de blivit erbjudna mer lukrativa jobb i banksektorn. Media har i flera år rapporterat om hur anställda hos myndigheten rekryteras av banker, det borde därför inte komma som en nyhet för regeringen när SvD redan 2008 skrev ”Bankerna dränerar FI på kompetens”.

Chefen för penningtvätt på FI Christine Lynn Wandt och generaldirektör Erik Thedéen får enbart en pekpinne från Per Bolund som handlar om att FI skall granskas och att de måste bli ”effektivare”. New Public Managment genomsyrar nu alla statliga myndigheter och det är då inte märkligt att företagssnack som effektivitet infekterar och att tjänstemannaansvaret oroväckande är glömt. 

När polisen i väntan på att gå in och inspektera en krog ställer sig vid en kiosk och äter en korv så infinner sig aldrig tanken att strunta i alltsammans och åka hem till stationen. Men FI verkar under en sådan liten betänketids period lägga ner utan åtgärd. Trots att vi har en banklagstiftning så frias bankerna utan reprimander, det kommer snart visa sig om misstankarna om penningtvätt som flera journalister avslöjat är sanna. I så fall kommer bankerna, som vi vet saknar moralkompass, behöva bära fotboja eller så bör Sverige överväga att förstatliga affärsbankerna. Under denna skakiga period måste Riksbanken omgående utfärda en e-krona och börja se över möjligheterna att konvertera affärsbankernas egenskapade pengar, då trovärdigheten till det finansiella systemet inte kommer att kunna lyftas när bankerna saknar samvete och inte bättrar sig. Det går att undra om inte FIs tjänstemän vid detta skede ångrar sin slapphet. För att FI som myndighet skall säkra det som politikerna menar är system kritiska banker och dess verksamhet, måste de vid denna tidpunkt utveckla ett datasystem med algoritmer som täpper igen hålen och se till att utredningar utförs systematiskt. Om inte FI arbetar i skuggorna och är medvetna om alla övertramp som äger rum kommer bankerna och skattesmitande företag att fortsätta utnyttja lagstiftningen.

Det går inte att FI hotar med högre böter när det bara är en klapp på axeln om vi jämför med bankernas vinstmarginaler som tillåts vara enorma på folkets bekostnad. Finansinspektionens Theedén efterfrågar mer dialog, det hade varit aktuellt om det inte som i detta fall gällde brottslig verksamhet.

Publicerat av Aktuellt Fokus.se 

Litteraturen i giftskåpet

CENSUR. Censuren gås tillmötes när vi låter privata aktörer sköta allmännyttans verksamheter. Den allmänna upplysningen kan inte hållas tillbaka, bara förgiftas av privata intressen. Så resonerade Nackabon Göran Folin som offentligt klippte sönder sitt lånekort inne i biblioteket.

Vem kunde tro att en aktiv medborgare med intresse för yttrande- och tryckfrihetslagen i protest skulle klippa itu sitt bibliotekskort? Den handlingen är inte så radikal som vi kanske kan tro, när det pågår en debatt om kommunerna ska tillåtas privatisera sina bibliotek.

Alla som följer debatten bör veta att i Sverige finns det en kommun som valt att privatisera samtliga av sina sex bibliotek och det är i Nacka denna historiska skymf mot folkbildning ägt rum. Vid årsskiftet fick aktiebolaget Axiell monopol på att förse Nackaborna med läsning.

Nacka Forums bibliotek har förberett sig på skiftet, deras blogg heter redan: Nacka Forum Bibliotek — Mötesplats Mitt i Världen. När vindarna började blåsa i kommunhuset instiftade biblioteket tidigt ett giftskåp som innehåller vad som en gång tiden ansetts vara ”giftig” litteratur. Grundkatalogen som en gång landets bibliotek var tvungna att ha enligt biblioteksförfattningen och alla böcker på minoritetsspråk är nu hotad av marknadsanpassningen.

Litteratur har den ädla förmågan att förmedla kunskap. Det sägs att en bok kan övertala en novis, men kanske mest unikt så planterar den ett frö för samhällsförändring. En av de sorgligaste av stunder för vår civilisation är när böcker förbjuds eller bränns på bokbål. I storfilmen Kleopatra brinner biblioteket i Alexandria, Kleopatra anklagar Caesar och frågar: hur vågar du förstöra människors tankar? Du har inte rätt att förgöra en enda tanke.

Det så kallade giftskåpet i Nacka Forum, är ett bortglömt kabinett med stängda dörrar i ett hörn och ska inte förväxlas med giftskåpet på Kungliga biblioteket där man gjort bedömningen tillsammans med rikskriminalpolisen att där förvara material med barnpornografi. I Nacka klassificerar de istället skönlitteratur och kurslitteratur som giftig; Salman Rushdies Satansverserna står där, Charles Darwins Arternas uppkomst, Anna Politkovskajas dagbok och även Axplock ur idéhistorien som innehåller det kommunistiska manifestet.

Vem är den som gallrar böckerna och placerar dem bakom stängda dörrar? I mörkret står flera inbundna band och trängs, Solzjenitsyns böcker har fallit på kant, Voltaires Candide och Nostradamus profetior är malplacerade här. Den som vågar öppna träskåpet undrar vad har alla dessa titlar gemensamt? Enligt en bibliotekarie är de kontroversiella, mer än så delger hen inte utan försvinner som en vålnad. Anders Rydell skriver i Boktjuvarna: ”…nazisterna insåg att det fanns något som gav än mer makt än att förstöra ordet, nämligen att äga det, kontrollera det. Att det fanns makt i boken”.

Censuren gås tillmötes när vi låter privata aktörer sköta allmännyttans verksamheter. I den bästa av världar skulle vi ha både fysiska och digitala bibliotek med alla tillgängliga titlar, kalla det ett modernt Alexandria. De som argumenterar för att låta bibliotek välja ut böcker värda att läsa och rensa bort annan läsning, likt Googles partiska algoritmer, vill kanske förbli omyndiga. I ett sådant samhälle blir biblioteket inte bättre än Pocket Shop med en topplisteverksamhet, där bibliotekarien blir den som sköter förståndet åt de omyndiga.

Kant skriver i en av böckerna som ligger i giftskåpet, att för upplysningen krävs inget annat än frihet. Vi hör från alla håll att friheten håller på att inskränkas. Dessa inskränkningar hindrar upplysningen och är lika förödande som att biblioteken inte tillhandahåller alla tidskrifter utan väljer ut ett antal. Nackas bibliotek skyller på bristande resurser, att de inte har råd att ha prenumerationer på alla dagstidningar.

Ett samhällsnyttigt tänkande kan knytas an till public service-debatten kring den nya lagstiftningen om en specialdestinerad skatt som ersätter tv-licensen. Att public service ska ha ett brett utbud som tillgodoser landets alla målgrupper tycker många är en demokratisk överenskommelse och lika självklart som att biblioteken ska förse alla kunskapstörstiga invånare.

Skattebetalarna har inte rätt att klaga på om en viss titel finns i arkivet; Hitlers Mein Kampf  och Horace Engdahls Den Sista Grisen ska finnas för alla att studera, men de har däremot rätt att kritisera om utbudet ter sig för glest.

När bibliotekarier blir anställda av en privat aktör, måste de följa det privata intressets föreskrifter och uppdrag, det är en prekär situation att finna sig i för en person som har i uppgift att förmedla information. Vad vill den privata förmyndaren? Att medborgarna inte ska tillåtas förkovran, att konsensusens dimma ska ligga kvar som ett kvävande täcke och utvecklingen stagnera? Den allmänna upplysningen kan inte hållas tillbaka, bara förgiftas av privata intressen. Så resonerade den engagerade Nackabon Göran Folin som i december, efter fyrtio år som låntagare i kommunens bibliotek, offentligt klippte sönder sitt lånekort inne i biblioteket.

Publicerat av Opulens.se 

Titta på bankerna som Hamlet tittade på sin styvfar

Vad gör en skyldig bank efter att ha blivit påkommen med penningtvätt, skattebedrägeri och skapande av brevlådeföretag åt skattesmitare? Bankerna fruktar inte år 2019, att demonstranter skall placera sig utanför deras huvudkontor med högafflar. Nordea känner sig säkrare än Swedbank, när de flyttat sitt kontor i protest mot ett bankskatteförslag. De räds istället över allt annat för att medborgarna ska lämna deras bank, byta eller börja investera sina besparingar i kryptovalutor eller kanske snart i en e-krona. 

Efter Cum-ex-läckan förra året menade Swedbanks VD Birgitte Bonnensen att de inte hade begått några oegentligheter och trots att varningsklockorna ringde försökte banken inte identifiera, det som visar sig i Uppdrag gransknings reportage, att de tvättat miljarder svenska kronor åt sina kunder. 

När Nordea efter skandalen inte kunde lugna ner ägarna och styrelsen, uppsökte de inte en psykolog, de undvek en besvärlig psykoanalys och gav istället direktiv för att få till stånd ett PR-ansiktslyft. Ingen förändring såg de som nödvändig, inte när befolkningen i denna tid behöver dem lika mycket som de behöver en bostad. Nordea och Swedbank bättrade sig inte, eftersom de inte är mänskliga, utan en bank som saknar moralkompass.

En AD och några creative directors tog sig an uppdraget, troligen fick de i uppgift att göra Nordea folkligt efter alla skandaler som drabbat bankens anseende, kanske nämnde bankfolket ordet folkkär som enda ledtråd till hur kampanjen skulle utformas. Kreatörerna rotade i bankens arkiv, de fann att Nordeas föregångare en gång i tiden haft en drive-in bank, hyrt en landsvägsbuss och att de på 1800-talet tagit emot tusentals flaskor brännvin i deposition. Dessa tre gamla händelser blev rikstänkande affischer, filmer för Instagram-flödena och förspel på Youtube. Den moralbankrutta framstod som snäll och trevlig.  

De som sett igenom dessa försök till charader och vill antingen byta bank eller så har de börjat vädja till Riksbanken att ge ut en e-krona. Dessa medborgare men även Finansinspektionen kan inspireras av Shakespeares Hamlet för att att se hur skyldiga dessa bankmän är, sätta upp ett drama eller varför inte en crowd-funded kampanj på landets alla offentliga väggar. En kampanj finansierad av folket; där bank X begår brottslig verksamhet. Sen lutar sig befolkningen och Finansinspektionen  tillbaka och avvaktar. 

Det bästa vore att placera bankmännen på parketten framför den kungliga teaterns stora scen, där Hamlet under våren spelas. Hamlet förmodar att hans styvfar förgiftat hans fader och för att kunna veta om han är skyldig låter han en skådespelarensemble inför styvfadern spela upp en pjäs med den skändliga handlingen.  Låt bankmännen tro att de ska in i finkulturens rum och skåda underhållning, de kommer att överraskas när ridån går upp och de får skåda en iscensättning inspirerad av Hamlet; hur en bank vägrar greppa moral och etik, hur den ständigt begår brottslig verksamhet. I stunden de ser sig själva tvätta pengar åt skattesmitande företag, titta då på dem som Hamlet tittade på sin styvfar och se hur skyldiga de ser ut. 

Detta måste göras, för att vi får aldrig glömma att de ännu inte betalat tillbaka skattekronorna de förskingrat och hur de än så länge vägrar att acceptera Magdalena Anderssons förslag på en bankskatt, som enbart är ett ynka försök till en oansenlig buffert för kommande stormiga tider. Bankerna kommer aldrig vara förberedda för en krasch, de vet att befolkningen får stå för risken och insättningsgarantin. Låt oss göra dem medvetna, förändring är ett måste. Annars kommer girigheten att förgöra dem själva. Att vara eller inte vara, är frågan.    

Publicerad av SVT.se:
https://www.svt.se/opinion/satt-swedbank-framfor-en-uppvisning-inspirerad-av-hamlet

Sjöstedt hotar Löfven med schackmatt

Anledningen till att Sverige stått utan regering i fyra månader är den grundlagsändring som röstades igenom 2010 och som gynnar partierna på högerskalan, skriver Carolina Sundell, frilansjournalist.

Hur kommer det sig att Jonas Sjöstedt måste gå med på att spela schack med de andra partiledarna när han ofrivilligt vid den sista talmansrunda släpats till brädet?

Åskådarna av spektaklet bör förstå att själva anledningen till att landet stått utan regering — en tid av interregnum — främst beror på den grundlagsändring som riksdagen röstade igenom 2010.

Denna historiska reform av Sveriges Rikes Grundlag är inte vida omtalad, då den kom i form av ett fint inslaget paket, med flera legitima förändringar och en del obefogade.

Riksdagens beslut att ändra regeringsformen innebar att det efter varje val hålls en statsministeromröstning.

Vem skulle detta gynna och på vilka grunder ville politikerna få igenom lagförslaget? Det handlar om en intervention, som förändrar premisserna för den svenska flerpartidemokratin.

En med ett tydligt resultat, eller kalla det för utfall av, strategisk maktförskjutning. Efter att svenska folket lagt sina röster ska de folkvalda få ”säga sitt” om valresultatet.

Mandaträkningen skulle inte längre spela en avgörande roll, vilket följaktligen förvandlades till verklighet 2018.

Den idéhistoriska kontexten, det som hängde i luften över det politiska landskapet 2010 är viktig att sätta sig in i.

De partibundna tankesmedjorna och de som analyserade läget kunde förutspå att främst Alliansen men också Socialdemokraterna med en rödgrön koalition skulle få svårt att bilda regering på egen hand utan en oönskad blocköverskridande överenskommelse.

Detta betyder att det schackspel som Vänsterpartiet måste delta i, där finns det från start fler pjäser på höger planhalva

Carolina Sundell

Dessa förutsättningar grubblade många över. När det åttonde partiet ”nykomlingen” SD blivit vågmästare och vunnit allt mer av opinionen, hade de andra partierna krympt.

Carl Bildt som låg bakom den utredning som låg till grund för grundlagsändringen fick aldrig chansen att skriva under den.

I spåkulan kunde skådas att Moderaterna med allierade skulle få det svårt framöver att vinna ett val på egen hand om inte den nämnda klausulen av grundlagsändringen skulle smygimplementeras.

Tanken var att efter detta blivit lagstadgat skulle sannolikheten för Moderatledda koalitioner vara troligare än röda alternativ, exempelvis (M, KD, SD) och (M,KD,C, L).

Enligt en statsvetares algoritm finns det sammanlagt 256 möjliga kombinationer. Det som på förhand inte gick att veta var så klart rösträkningen. Vi vet nu att den visade ett nederlag för Allianspartierna.

Uppenbart är det grundlagsändringen 2010 som riggat spelplanen i favör för de som ligger till höger på den politiska skalan, inte med Donald Trumps Twitter-benämning av begreppet utan i dess sanna mening.

Detta eftersom det finns fler partier som står till höger på skalan. Detta betyder att det schackspel som Vänsterpartiet måste delta i, där finns det från start fler pjäser på höger planhalva.

I det fall Stefan Löfven lägger fram ett förslag om att släppa marknadshyror fria eller avveckla las kommer Jonas Sjöstedt flytta sin pjäs så att Löfven hamnar i en schack mattsituation.

I den stunden måste statsministern begå intellektuell harakiri för att få igenom borgerliga förslag.

Jonas Sjöstedt måste tänka flera drag framåt om inte V ska utmanövreras av denna regering.

Politik bör inte vara ett osäkert spel men Ulf Kristersson kanske slugt inser att tidpunkten inte är lämplig att avsätta Lövfen, eftersom han gärna vill genomföra de nedskärningar som Moderaterna så länge haft våta drömmar om.

I den stunden vill kanske Kristersson rädda kungen med en bonde eller löpare, för att i nästa drag kunna fälla regeringen.

Publicerad i tidningen Arbetet