FI fungerar inte som tillsynsmyndighet

Odören från korruption har lagt sig som en dimma över Finansinspektionen på Brunnsgatan i Stockholm. Den kommer inifrån FIs kontor inte ur avloppsbrunnarna. Låt debatten ta vid när Finansinspektionen håller på att förlora förtroendet. Det blir nu aktuellt att återinföra tjänstemannansvaret. 

Sveriges anseende som ett icke korrupt land blåser bort. Bidrar till detta gör en efter den andra jävställningen som framkommit hos Finansinspektionen, hos de som har i uppgift att granska affärsbankerna. Tidigare var det generaldirektör Erik Théedens förhållande till en styrelsemedlem i Swedbank, före detta finansmarknadsministern Peter Norman, som belystes. Denna gång gäller det näst högsta chefen, Martin Noréus, som inte har anmält jäv när han varit på anställningsintervju hos Handelsbanken och icke heller under själva förhandlingarna. FI:s biträdande generaldirektör tackade ja till en anställning hos affärsbanken och arbetade kvar tills på fredagen, för att sedan hoppa skepp efter nio år. 

Snart, efter en mycket kort karantän på sex månader, redan i början av nästa år börjar Noréus jobba för de han granskade. Implikationerna är inte enbart att en statlig tjänsteman som följt svensk banklagstiftning och bör ha ett kall, förlorat det en natt, utan dessutom att denna person har tillgång till en hel del information om flera bankers affärsplaner och säkerligen deras akilleshäl.

Generaldirektör Erik Théeden skyllde på att han inte var med i beslutsprocessen och att det är lugna gatan. Martin Noréus är ansvarig för banktillsyn och lämnar mitt i utredningen av Swedbank och penningtvättshärvan. Journalistkåren har i flera år rapporterat om svängdörren mellan FI och affärsbankerna. Svängdörren är en allegori om att de anställda på FI lämnar sina uppdrag för mer lukrativa jobb i banksektorn. 

Obekymrad är finansmarknadsminister Per Bolund som säger till Dagens Industri att ”det är bra att bankerna bygger upp en kapacitet när det gäller ett regelverk och att kunna uppfylla alla de krav som vi ställer”. För  en återkommande företeelse, jävregler räcker inte och inga rester finns kvar av ett tjänstemannaansvaret. När New Public Managment genomsyrar alla statliga myndigheter är det ingen som höjer på ögonbrynen när en tjänsteman helt plötsligt från att arbeta i medborgarnas tjänst väljer, den granskades sida; att jobba för ett privat intresse. 

Ytterligare kunde Théeden som chef för myndigheten förvånansvärt maila sin kejsare Riksbanken och läxa upp dem om deras ansvarsområde. Han meddelar att det är ”olyckligt” (Théedens ordval) att Riksbanken försöker påverka bankerna att ha mer likvida medel i svenska kronor. Generaldirektören för FI framstår som Brutus och visar var han står när han inte vill hjälpa Riksbanken, trots att det ligger på deras gemensamma bord att se över likviditetsriskhanteringen. 

Är det enbart media som innehar den granskande rollen i samhället? Riksrevisionen har bara ansvar att se över FIs makrotillsyn, därför är det upp till Finansdepartementet att ana oråd. Per Bolund har haft skygglapparna på. Den som sammanställer, nyhetsartiklar från Svenska Dagbladet och DI, hittar en drös med information som visar på FIs oegentligheter. I december rapporterade SvD att FI:s chefsjurist och deras penningtvättsexperter ville sanktionera flera svenska affärsbanker redan 2017, men att det ströks från FIs dokument.

Med handen på lagboken herr Théeden har du eller dina anställda gjort er skyldiga till jäv?

Publicerad av Aktuellt Fokus.se

Museer ska inte betala marknadshyra

Kungliga Myntkabinettet/Sveriges ekonomiska museum flyttas. Tro inte att flytten sker på grund av att vi går till mötes det kontantlösa samhället. 

Lasset går från egna adressen på Slottsbacken till vad som sägs vara nya lokaler. Om sanningen skall fram har museet inte råd att betala marknadshyran. Det är därför missledande att kalla detta för en vanlig flytt, det handlar om en sammanslagning, Myntkabinettet tvingas snart husera hos Historiska Museet på Narvavägen. 

Förlora inte intresset, för det är inte ett museum som bara riktar sig till samlare av mynt utan det är landets ekonomiska museum som skall informera om allt från sparande utifrån ett historiskt perspektiv, vad banker gör när de sysslar med penningtvätt, till alla fördelar med en framtida e-krona. 

Anledningen till att flera museer hotas av höjda hyror beror på hyresregleringen för statens fastigheter som trädde i kraft år 1991 på Carl Bildt-regeringens önskan. Riktlinjer som funnits mellan fastighetsförvaltaren och lokalbrukaren försvann vid denna så kallade reform eller låt oss säga som det var, en avreglering. 

Ombildningen av statens fastighetsförvaltning, med efterföljande bolagiseringar ledde till att riktlinjerna försvann, museernas nya hyror skulle sättas och inte särskilt chockerande började marknadsanpassade hyror brukas på de lokaler som ligger i byggnader med kulturhistoriskt värde. ”Vilka hyror, om ens några, bör tas ut för dessa lokaler, och efter vilka principer?”, undrade Roland Andersson, emiritus i fastighetsekonomi och Bo Söderberg i en artikel på nationalekonomi.se

Den frågan går att ställa till Olle Wästberg som när transformationen skedde arbetade på finansdepartementet och skrev under propositionen 1991/92:44. Han biktade sig sent omsider. Det borde varit uppenbart vad som skulle ske när man lämnade Byggnaddsstyrelsens så kallade lokalförsörjningsmonopol och på så vis lät museerna ta på sig kostnadsansvaret för sina lokaler. Wästberg menar i dag att det inte var menat att det skulle bli marknadsanpassade hyror och skriver i SvD att det med åren "perverterats in i ett marknadstänkande som inte var avsikten för museerna.”.

Frågan borde ställts på 90-talet: är det någonsin rimligt att använda marknadsekonomiska principer för lokaler som i själva verket saknar marknad? Samma frågeställning torde eka i maktens korridorer i dag. Tanken som ligger till grund för statens ägande i detta fall är att tillgodose de primära verksamheterna, det gäller samtliga museer, exempelvis Medelhavsmuseet och Naturhistoriska, med lokaler. En museiledning skall aldrig behöva dra ner på sin verksamhet för att kostnaden av hyran äter av budgeten. 

Museerna får inte hamna i finansiellt obestånd när de ska ägna sig åt det viktiga att tillhandahålla historia och kultur till invånarna. Trots detta kom Finansutskottet i en granskning fram till ”att det inte är lämpligt att påbörda parterna en bestämd hyressättningsmodell”. Konsekvenserna är i dag alltför uppenbara och sorgligt är det när Sveriges äldsta museum tvingas i väg från sin boning och måste krympa ner, precis som människor måste när marknadshyror introduceras. Hur många flera museer måste drabbas för att vi skall skrota marknadshyror?

Publicerad av Expressen