Roland Poirier Martinsson kände sig tvungen i dessa tider att informera i Aftonbladet vad politik är under rubriken En skål för Trump och Bolsonaro. Följaktligen bör någon ta sig an att definiera staten och dess metamorfos. Begreppet staten används ideligen i krönikor och blir för ofta nersmutsat av debattörer som krasst inte vet vad det är för struktur som organiserar samhällslivet. Staten har blivit en piñata för skribenter som har svårt att greppa nyliberalismen som i Sverige härskar. På många sätt är det förbluffande att denna luftslottsidelogi lyckats tillintetgöra den klassiska staten och värt att notera; utföra en framgångsrik attack av den svenska välfärdsstaten och samhällskontraktet. Poirier Martinsson kunde varit mer distinkt: staten och dess utövare har idag inget samliv, de är inte längre kompatibla.
När Expressen Kulturs ingress till konstkritiker Therese Bohmans artikel lyder: ”staten är minst lika klåfingrig”, menar författaren att staten och dess politiker kan likställas. Staten är i dag till skillnad från vad den en gång var, annorlunda till sin natur. Mer om detta nedan. Det går inte att förenkla som Pär Eliaeson gör i en replik till Bohman och påpeka att ”i ett demokratiskt samhälle är staten fundamentalt en politisk konstruktion”. Eliaeson tror att konstens stöd avgörs och baseras på politikernas ideologi. Synd att göra det så lätt för sig i sin analys, när staten i vår tid missbrukas. Nyliberalismen är svårdefinierad, för inte är den en ideologi utan mer av en religion, låt oss kalla det en tro på en marknadsregim. Om detta är demokrati är även det en definitionsfråga. Tänkaren Hegel kan här hjälpa oss och berätta för dessa debattörer att det är det borgerliga samhället vi lever i, vår stat i dag präglas av de liberala friheterna. Frihet låter må hända fint men i ett sådant samhälle härleds staten av individens subjektivitet och vad filosofen menar inte är förenligt med en stat som styrs i allmänviljans namn.
Antagonisten har gjort entré, en nyliberal stat styrs av individer som vägleds av egenintresset —med ett stort fritt spelrum— istället för representanter. Dessa individualister gör så i en politisk gemenskap som blott är ett skelett i dag. På så vis kan lokalpolitiker i Sölvesborg och i Nacka välja att inte köpa in ”utmanade samtidskonst” och i Järfälla plockar man ner en målning med Karl Marx bok kapitalet. Den forna välfärdsstatens institutioner rattades av politiker och tjänstemän med ett kall, det fanns också en översyn, Sverige var inte likt nu ett land med kommuner som styrs dysfunktionellt.
Politiker som präglas av individualismen är inte integrerade i statsförvaltningen som de borde vara, i samtiden tros de så kallade ”politiskt korrekta” tillhöra vänstern, de sägs vara besinningslösa i sin vilja att enbart ha ”rättighets-, mångfalds-, jämställdhets-, hbtq- och tillgänglighetsperspektiv”, inget annat. Detta till skillnad från Sverigedemokraterna som håller fast vid sedvänjor och traditioner som lockar folkhemsvänner. Vi kan således konstatera att denna röra inte är den högsta formen av samhälleligt förnuft som Hegel önskade skulle styra staten.
Det behövs institutioner som kan förena motsägelserna och övervinna individens isolering, det vill säga lokalpolitikernas egna vilja. Byråkratin ska arbeta i regeringens tjänst, men bara om denna verkar för allmänheten och inte förespråkar propagandacentraler eftersom statens existens vilar på medborgarna. Kulturdepartementet och kulturrådet bör tampas med denna uppgift framöver med lite samhälleligt förnuft och inte falla till föga för sociala mediadrev och de särintressen som för tillfället skriker högst.
