Ny hemsida

 Jag har fått en ny hemsida. Ni hittar mig i fortsättningen på: https://carolinasundell.se 

En förhalad utredning tillsätts

 

Väntan har varit lång för Riksbanken, Riksdagen och alla de medborgare som undrat över när regeringen skulle komma till skott och tillsätta en viss statlig utredning – inte vilken som helst, utan en som Sveriges framtida ekonomiska suveränitet vilar på – Statens Roll På Betalningsmarknaden (2018/19:FiU44). Utredningens status skiftade innan julledigheten, den gavs grönt ljus. En partipolitiskt anknuten utredare tillsattes och arbetet håller på att inledas.

Riksbankschefen och flera ur centralbankens direktion har under längre tid indirekt vädjat till Finansdepartementet och regeringen i debattinlagan “Så säkrar vi den svenska kronan” (Aftonbladet Debatt, november 2019) och en ekonomisk kommentar i oktober 2019, “Bråttom med utredning kring statens roll på betalningsmarknaden” av Gabriel Söderberg, senior ekonom på Riksbanken. Inom Regeringskansliet höjdes rösterna redan när Riksbankskommittén kom med ett delbetänkande i juni 2018 och Riksdagen ställde sig därefter kvickt bakom finansutskottets förslag att tillsätta en utredning samt betonade att det skulle ske snarast.

Efter att nästintill två och ett halvt år passerat, precis innan luciafirandet, tänds efter lång väntan ett ljus och regeringen håller ett sammanträde den 10 december 2020 och godkänner att utredningen tillslut föds. För de som vill skylla en viss förhalning och bordläggning av utredningen på covid-utbrottet kan detta bli svårt eftersom regeringsmaktens arbete fortgått, ministrarna har antingen varit på plats i regeringskvarteren eller deltagit via videokonferens. Pressträffar har hållits på löpande band och inga betydande käppar har stuckits in i den svenska statsapparatens snurrande hjul.

I mitten av december när eventuellt ministrar drömmer om semester, lyckas regeringen hålla ett sammanträde och besluta om att förordna en utredning som ska granska betalningsmarknaden och kartlägga rollfördelningen mellan staten och näringslivet på denna så kallade marknad. I utredningen direktiv betonas dock att utredaren ska granska och utvärdera statens roll på betalningmarknaden inte tvärtom, det vill säga fokus ligger inte på näringslivets roll. Dessutom undviks benämningen penningväsende i skrivelsen. Privatiseringen av det allmänna blir då inte uppenbar enligt penningreformister och utredaren kan gå miste om implikationer som har bäring på svensk suveränitet och lagstiftning. Frågan om vem som ska kontrollera penningskapandet lyfts inte. Sedelpressen som även kallas för det “monetära privilegiet” är ett som bankerna tillförskansat sig och staten förlorat under 1900-talets gång. Regeringen räds inte under rådande omständigheter att författa direktiv som lyder: “Sammantaget finns det skäl att anta att statens roll på betalningsmarknaden måste utvecklas och omvärderas”.

När valet av utredare kommer på tal, vem som ska få ta på sig det omfattande uppdraget att leda arbetet kring Statens Roll På Betalningsmarknaden, tillsatte den Socialdemokratiskt ledda regeringen, för att inte glömma vilken färg och eventuell ideologi som här indikeras, den före detta Moderatledaren Anna Kinberg Batra. Regeringen väljer en före detta oppositionsledare som inte är utexaminerad nationalekonom, som i regel en utredare är i de fall sakområdet kräver det. De väljer en partipolitiker som är skolad civilekonom vid Handelshögskolan och före detta informationschef på Handelskammaren, inte en utredare som exempelvis Riksbankskommitténs ordförande Mats Dillén; en obunden ämbetsman.

På pressträffen för utredningen säger finansmarknadsminister Per Bolund att området som utredaren ska titta på “har bäring på centrala delar av vårt samhälle”. Anna Kinberg Batra erkänner inför pressuppbådet att hon är förvånad att de valt henne och inleder med att berätta: “jag har alltid gillat att blanda privat sektor och politik, och gå fram och tillbaka mellan företagande och politik”.

Finansdepartementet som har varit med och utformat direktiven vill ge sken av att de tagit hänsyn till finansialiseringen och digitaliseringen i direktiven, men lyckas inte nämna hur dessa samhällsomvälvande skeenden kringgått paragraf 14 i Regeringsformen. Paragrafen lyder: ”endast Riksbanken har rätt att ge ut sedlar och mynt. Bestämmelser om penning- och betalningsväsendet meddelas i övrigt genom lagen”. Direktiven som regeringen skrivit under  särskiljer inte tydligt på privata och statliga betalningsmedel, och inte heller tydliggörs att majoriteten av de privata är affärsbankernas utfärdade krediter. Flera centralbanker i världen däribland Bank of England, fastslog redan i en kvartalsrapport 2014, vilket även gjorts i en empirisk studie “Can banks individually create money out of nothing?” samma år, att penningmängden till största del består av bankernas utfärdade krediter. De formulerade direktiven utelämnar även ordet penningmängd och att lejonparten av denna skulle bestå av privata pengar. I direktivens löpande text står det enbart att: “Elektroniska betalningar i s.k. affärsbankspengar är i dag det klart dominerande sättet som betalningar sker på i samhällsekonomin”. Politikerna som ska representera svenska statens intressen har än så länge inte gjort anspråk på att vilja utfärda statliga digitala pengar, det är bara Riksbanken som antytt att de anar oråd i samband med att kryptovalutors popularitet vuxit och techjättar lanserat planer på att ge ut sina egna valutor. Först 2018 initierade Riksbanken ett test och utvärdering för att i framtiden kunna lansera statliga digitala pengar, detta kallas för e-kronaprojektet.

Monopolet på penningskapande som staten utfärdade 1904 gäller som regeringsformen lyder enbart sedlar och mynt. E-kronan menar flera ekonomer skulle vara en möjlighet för den svenska centralbanken att själva kunna utfärda digitala statliga pengar. Vad hindrar att staten ar tillbaka kontrollen över penningväsendet? Bankföreningens lobbyister behöver inte arbeta mycket för att påverka utredningens utfall när skrivelserna i den nya riksbankslagen som Riksbankskommittén föreslagit är formulerade till affärsbankernas fördel. Om den nya riksbankslagen implementeras kommer artikel 123 i Europeiska Unionens funktionssätt (EUF-fördraget) skrivas in i svensk grundlag, vilket skulle innebära ett förbud mot monetär finansiering. Denna EU-lagstiftning hindrar Sverige från att skapa egna pengar och tvingar staten att skuldsätta sig via banksystemet. En sådan lagstiftning kan enligt flera kommentatorer förhindra att pengar i framtiden skapas av Riksbanken och då döda tanken om statliga digitala pengar i dess fulla bemärkelse. I krönikan “Swedish bankers face identity crisis over digital currency” för brittiska Reuters antyder skribenten Colm Fulton att svenska banker inget hellre vill än att ta död på e-kronan. I skrivande stund vilar utredningens öde i Anna Kinberg Batras vilja att inte gå de privata intressena till mötes och att förutsättningslöst titta på det hon inte blivit ombedd att titta på.

Carolina Sundell

Så bakband regeringen hela Jämlikhetskommissionen

 Jämlikhetskommissionen har en passande generaldirektör, Per Molander, en sann statens tjänare som förstår sig på jämliketsanden. Kommissionens utredning av ojämlikheten hade stor potential men dess generaldirektör var bakbunden av regeringsdirektiven; jämlikheten ska främjas enbart om det bidrar till ”att stärka ekonomin och tillväxtpotentialen”, när han förra veckan lämnade över betänkandet till finansministern. I ett tappert försök att råda bot på klyftorna och förmögenhetskoncentrationen i Sverige föreslår de en ökad och enhetlig kapitalbeskattning och stärkta fackföreningar. 

Finansministerns introduktion för jämlikhetskommissionens arbete bör vara talande, ”det är ekonomiskt smart att minska klyftorna”, säger Magdalena Andersson oblygsamt på en pressträff i Regeringskansliet. Uttalandet osar av den marknadsliberala tidsandan som gjorde entre på 90-talet och än i dag hemsöker maktens korridorer i Sverige. För att som betraktare kunna greppa vilket minimialt spelutrymme för kritiska studier och undersökning som den sittande regeringen givit denna utredning, kan associationsförmågan hjälpas av en närliggande liknelse; tänk er att jämlikhetskommissionen vore en forskargrupp som tittar i ett mikroskop som är förinställt på en specifik del av en växt som inte alls kan ge ett helhetsperspektiv och inte heller kan leda till ett genombrott som botar infektionen. Detta är förutsättningarna som är inbakade i utredningens direktiv, tillvägagångssättet ska råda bot på ojämlikheten men bara, och för att betona det igen: bara om den kan stärka ekonomin, framhävs av regeringen. Drömmar om evig tillväxt går före jämlikheten. 

Per Molander är en man som ärevördigt tjänat staten och medborgarna längre än de flesta och han har varit generaldirektör för myndigheten Inspektionen för socialförsäkringen. Samtidigt har han ägnat sig åt filosofiska och moraliska frågeställningar i sina böcker, han skriver om hoten mot staten, just det samhällsdebatten är svältfödd på. Hos denna ämbetsman finns en inte alltför vanligt förekommande vilja att bidra till det politiska tänkandet och i någon mån indirekt påverka politikens utformning. Per Molander har gjort det klart i sina texter att utan fördelningspolitik och vaksam politik driver samhället mot ojämlikhetsgränsen. En mer passande ordförande för jämlikhetskommissionen, är sålunda svår att finna. Spänningen och förväntningarna för en utredning som vidrör problematiken kring klyftorna, speciellt i vårt land där ojämlikheten ökat snabbt under de senaste decennierna, borde vara hög. 

Per Molander kliver in på pressträffen för att lämna över utredningen En Gemensam Angelägenhet SOU 2020:46, två luntor på över tusen sidor, till finansminister Magdalena Andersson, han har en stilla önskan att alla ska läsa faktadelen som är själva grundstommen, den är viktig menar han och det går inte att blunda för den råa faktan lika lätt som för förslagen. Per Molander är redan efter några få minuter oroad och blickar över ett rum som har färre än två handfull journalister. Var kommer denna oro ifrån hos generaldirektören för jämlikhetskommissionen? Oron kanske beror på mottagarnas allmänna ovilja till kritiskt tänkande som befäst den moderna människan när individuella och starkt etablerade åsikter dominerar. Den som är benägen att läsa mellan raderna förstår åt vilket håll det barkar, antingen är förslagen för tama i betänkandet som överlämnats till regeringen och kommer inte kunna råda bot på den skenande ojämlikheten eller så handlar det även om att de tillägg av flera skatter— fördelningspolitiken kort och gott— i dag är hopkopplade med en politisk färg. Risken finns att en viss kulör gör att känslostyrda tjurar ser rött när de läser förslagen i utredningen, när skatter och dess satser egentligen alltid borde diskuteras av färgblinda.     

Att Magdalena Andersson håller denna pressträff i Regeringskansliets lilla pressrum indikerar i sig att de styrande ser denna presentation som mindre viktig än exempelvis den färska BNP-statistiken från SCB, vars pressträff dagen innan hölls i en större sal. I detta ljus klarnar direktiven och hypotesen för utredningen kanske än mer när Per Molander lite bekymrat betonar restriktionerna som ligger till grund, han upprepar dem vid två tillfällen för åhörarna, det handlar om att lägga fram förslag som ska främja jämlikhet på ett sådant sätt att att ekonomins funktionsätt och tillväxtpotential ska fungera bättre. På så vis har regeringen placerat ut en rävsax och fångat en tjänstemans goda intentioner att stoppa ojämlikheten från att växa och till och med minska den. 

Formuleringar av direktiv för utredningar visar sig alltså vara inte bara vitala utan livsviktiga, på grund av dessa kan en utredning i stort sett avlida innan den ens tillsats. Den här jämlikhetskommission kan därför anses vara dödfödd när det handlar om att lyckas kombinera insatser som bidrar till jämlikhet samtidigt som de stärker ekonomin. Utredningen kanske borde döpas om till Jämlikhetsparadoxen; Hur ett av världens mest jämlika länder snabbt blev ett av de mest ojämlika. Vi kan tänka oss att framtidens historieböcker informerar om en jämlikhetskommission som, för att hårddra det, tillsattes som ett spel för gallerierna, för att sittande regering skulle vinna tid och skjuta upp en verklighetsförankrad utredning om ojämlikheten i samhället. Den utredningen döpte sitt arbete till ”Ett Gemensamt Ansvar” för att eventuellt inte skuldbelägga någon regering, varken borgerlig eller socialdemokratisk, och kom fram till att de måste föreslå tillsättningen av en ny utredning som de facto skulle hantera problematiken de fått uppgift att blunda för.

Det inbakade tillväxtkravet i kravspecifikationen som sitter fastnålad i denna utredning gör det inte möjligt att ta itu med vad professorn i nationalekonomi Lars Jonung skrivit i flera debattartiklar det gångna året, att minusräntan bidragit till ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor. För den oinsatte är det viktigt notera att nuvarande penningsystem är utformat på så vis att det kräver utökad utlåning samt evigt ökande tillväxt. Det är inte svårt förstå att den som styr över penningväsendet och har rätten att skapa pengar ur intet, har makt över samhällsekonomin (läs: Bankerna). Något som förvånande nog inte nämns i utredningen. Om denna makt ligger hos privata banker kan vi inte inneha ekonomisk demokrati vilket torde vara en förutsättning för att skapa jämlikhet i ett samhälle. Att enbart föreslå en ökad kapitalskatt och återinförande av förmögenhetsskatt, arv- och gåvoskatt med mera, skapar inte tillräckliga förutsättningar för att verklig jämlikhet ska infinna sig. Skatter kan i detta fall ses som en effektiv och välbehövlig symptomlindring, men kommer inte vara botemedlet om utredningens följetong av utredningar inte tar i itu med den underliggande problematiken och den kräver en reformering av penningsystemet.  

Marknadsliberalismen en spökhistoria

Det blir allt svårare att utkräva ansvar för svenska statens vanskötsel av välfärden.

Nya Karolinska har blivit något av en symbol för marknadsliberalismens misslyckande, och ett exempel på hur politiken har abdikerat till förmån för marknadskrafterna. 

Daniel Suhonen, en av initiativtagarna till den socialdemokratiska föreningen Reformisterna, och grundaren av tankesmedja Katalys, skriver i Aftonbladet att ”staten dragit sig tillbaka och låtit odugliga och vandaler med lägst anbud och stora utdelningsambitioner ta över”. Att formulera sig som att själva staten skulle ha tagit ett steg tillbaka, är inte hela sanningen. Staten lever bara ett självständigt liv i en filosofisk debatt kring vad staten är, med exempelvis Lena Andersson eller Platons ande, men inte när vi försöker förstå den statliga strukturen. Staten kan inte självmant ta ett kliv, den styrs alltid av någon, i vårt land görs detta av de folkvalda representanterna men i modern tid också allt mer av så kallade policy-professionella (sakkunniga vid regeringskansliet). Dessa konsulter underminerar demokratin, de icke folkvalda har blivit fler än de folkvalda och försvårar därför maktanalysen. 

Det är lätt att tro att det är politikerna som ska hållas ansvariga. Det pekas ofta på en person, en minister som kan hållas ansvarig för en upphandling eller privatisering.

Men problematiken är mer komplex än så. Politikerklassen har avhänt statens makt inklusive makten över Riksbanken, som även den är statlig men sedan 90-talet oberoende med en direktion av icke folkvalda.

Det statliga sköts som ett aktiebolag i avsaknad av politik, för konstigt nog bedrivs ingen politik och inte heller någon fördelningspolitik. De tunga lyften och styrningen har lämnats till marknaden. Det är i detta beskrivna vakuum som nyliberalismen grott, och det statliga med berått mod av politikerna medvetet har överlämnats till privata företag.

Makthavarna har i ett avancerat illusionsnummer försökt sig på ett trolleritrick för att få medborgarna att tro på att de nyliberala reformerna genomförts för ”det allmänas bästa” och att de ökat (en fiktiv) valfrihet.

Chefredaktören för den Socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Payam Moula, skriver i sin text Folkhemmet 2.0 i Expressen (7/2), att ”decenniet vi lämnar bakom oss är ett där (ny)liberalismen slutligen dog, såväl politiskt som intellektuellt”.   

Men är det möjligt att skriva en dödsruna över ett politiskt projekt som i högsta grad lever i maktens korridorer? Nej, nyliberalismen kan bara utrotas om marknadsspöket som sedan slutet av 80-talet hemsöker Sverige och har befäst sig här, delvis med hjälp av EU och dess konvergenskriterier, drivs ur landet. Alla framsteg som det svenska samhället gjort under 1900-talet, med dess starka offentliga sektor har kunnat rullas tillbaka just på grund av det nyliberala projektet. Den bakvända logiken som kom med nyliberalismen, var bland annat ett tak på offentlig sektor och ett överordnat inflationsmål på 2 procent, det godtogs i samband med införandet av Maastrichtfördraget. Detta hämmar nu nationens ekonomiska potential och produktionskapacitet. I denna stund när Sverige behöver öka sysselsättningen och investera i framtiden är Riksbankskommittén i full fart med att skriva in Maastrichts artikel 123 i svensk grundlag, ett förbud mot monetär finansiering av staten. Ett EU-direktiv som hämmar nationens ekonomiska tillväxt och krymper staten, samt tillåter privata banker att skapa samtliga pengar i samhället.

Men hur kan de som styr nationen och staten medvetet ha övergivit idén om att en gedigen planering inför framtiden är livsnödvändig? De folkvalda känner sig trygga för kritik när de överlåtit ansvaret och skötseln av allt gemensamt, till något så svårgreppbart som marknaden, vilken är oemottaglig för kritik. Politikerna rättfärdigar sitt handlande med en sentens som ekonomen Adam Smith myntade: den osynliga handen och dess ingripande i fördelningsfrågor. Möjligtvis kan regeringen skjuta till några ynka otillräckliga miljarder till välfärden, dessa kommer inte ur intet utan är så klart tagna från någon annan del av statens maskineri, som på bekostnad av förflyttningen måste blöda. 

Nyliberalismen är en en intellektuell katastrof, men politiskt långt ifrån död. 

Om de politiska zombies som tillber marknaden mot förmodan skulle vakna till liv igen så har jag ett första förslag på vad de skulle kunna göra för att göra om, och göra rätt:

Börja med att väcka den sovande draken, det statliga bolåneinstitutet, SBAB.

Låt SBAB börja arbeta i nationens tjänst och investera i statliga projekt för samhällets bästa. För den kortsiktiga marknaden är inte intresserad av bostadsplanering, integration, allmän infrastrukturförsörjning och full sysselsättning. 

Ställ riksbankschefen till svars på riktigt!

Riksbankschefen Stefan Ingves besökte förra veckan SVT:s Morgonstudion. Det är inte var dag journalistkåren får möjligheten till en frågestund med självaste riksbankschefen. Förväntningarna, en intervju med en person i en sådan central maktpost, bör vara höga. När journalisten och programledaren Carolina Neurath fick chansen, levererade hon en inte särskilt subtil kritik mot riksbankschefen, den handlande dock enbart om att Stefan Ingves behållit posten längre än sina föregångare och att Riksbanken inte är kapabla att leverera korrekta ränteprognoser. En liten pik fick Stefan Ingves om att svenska hushåll är bland de mest skuldsatta i världen, men detta faktum är svårt att greppa utan kontext kring hur ett sådant skuldberg uppstått och fortsatt växa. Frågorna som Carolina Neurath ställde fungerar egentligen bara om frågeställaren i grunden är individualist och låtsas att Riksbanken inte sedan länge avhänt sig styrning och makt av penningsystemet till affärsbankerna. Detta maktövertag har skett i snabb takt sedan kreditavregleringen 1985, den så kallade Novemberrevolutionen.
x
Vad menas med att vara individualist i detta avseende? Jo, att snävt ha bolåneräntan i åtanke (det är missvisande av SVT:s journalist att anspela på en korrelation mellan reporäntan och bolåneräntan) och hoppet om att svensk ekonomi är ”stark” så länge finansmarknaden går på högvarv och gynnar spekulanter. Denna individualisering blir allt vanligare inom journalistiken, att inte först se till befolkningens bästa utan istället egenintresset. Att titta på Riksbankens felaktiga försök till att gissa reporäntan faller platt så fort vi erkänner att räntekanalen inte längre är ett av centralbankens verktyg för att utöva styrning. En opartisk journalist som inte har något aktieinnehav i en affärsbank eller liknande, kan med ovannämnda frågeställningar endera vara oinformerad eller vilja spela med i penningspelet. 
Tankehaveriet som ofta uppstår kring centralbankers makt beror till stor del på okunskap om hur illa fungerande nuvarande penningsystem är. Många är ovetande om att affärsbankerna, mer specifikt storbankerna, är dagens regenter och har kommit att styra över nationens totala penningmängd och skapandet av våra pengar. Låt tanken sjunka in att det inte är staten, det vill säga inte Riksbanken som skapar våra pengar och styr över köpkraften i ekonomin, utan vinstdrivande banker. Allt är upp och ner, staten har slutat skapa pengar och affärsbankerna tillåts numera skapar pengar ur intet och behöver inte alls som många tror täcka utlåningen i förväg. Detta erkänner numera flera av världens centralbanker och detta faktum är fastslagit i en empirisk studie. 
De negativ konsekvenserna av att ha ett banklett penningsystem är många. En av de mest uppenbara är att när pengar skapas i samband med affärsbankers långivning hamnar majoriteten av de nyskapade pengarna på finansmarknaden och i finansiering som inte ingår i BNP. Ett förtydligande är viktigt här, skeendet innebär en snedvridning av den ekonomiska utvecklingen och leder till att kapitalinkomster prioriteras på bekostnad av lönearbete.    
Kurslitteraturen i ekonomi på landets universitet har trots högljudda forskares och ett fåtal centralbankers anmärkningar, inte hunnit i kapp, trots att många år passerat sedan Bank of England släppte en rapport som visade på att mer än 97 % av pengarna i ekonomin är skapade av affärsbanker. Dagens undervisning beror till stor del på vilken föreläsare studenterna har tur att få och speglar sällan de verkliga förhållanden. Affärsbankerna och marknadskrafternas styrning av penningmängden undgår därför inte bara journalister utan även morgondagens makthavare. 
Med rätt förståelse, vore det lätt för dem dra slutsatsen att Riksbanken bara agerar bank åt affärsbankerna, att deras huvuduppgift simpelt kommit att likna en uppbackningscentral för affärsbankernas transfereringar sinsemellan. Den viktiga uppgiften att kontrollera nationens totala penningmängd och styra den, och även se till att säkra svenska kronans värde, är inte längre något en riksbankschef och hans direktion har någon direkt makt över när de tillsammans med våra politiker tillåtit privatiseringen av skapandet av våra pengar. 
Det är ytterst problematiskt att bankerna i praktik har monopol på skapandet av pengar och att vi har betalningsmedel i form av affärsbankspengar som skapats i samband med lån. Att enbart dessa privata skuldbärande pengar hålls vid liv och får sin officiella status, sitt förtroende, beror framför allt på uppbackning av staten och dess insättningsgaranti. 
Stefan Ingves har under sin mandatperiod suttit på åskådarbänken och låtit affärsbankerna överta i praktik hela betalningssytemet, här ryms en drös med kritik som Carolina Neurath helt utelämnade. När vi inser kapandet av penningsystemet blir det svårt för alla journalister som får möjligheten att tala med Riksbankens ansvarige att inte ställa en enda fråga om all riskerna för ett samhälle som enbart har privata pengar i cirkulation.
Ett penningsystem som styrs av privata banker rubbar nationens maktförhållanden, det hela handlar om en av de vitala maktsfärerna för att bibehålla ett lands suveränitet. Penningsystemet är minst lika viktigt som domstolsväsendet. Tänk er ett skräckscenario med privata domstolar och inse då att det finns ett minst lika skrämmande exempel: affärsbanker som bestämmer pengars första användare och styr över köpkraften i ekonomin. Det är Sverige i dag. När vi torde ha ett jämlikt penningsystem, har vi med detta scenario (i kombination med minusränta) fått en ökad förmögenhetskoncentration, en allokering av pengar i händerna på de som redan har mest. Den kapitalägande klassens härskartid är kommen. Vinstdrivande banker skapar våra pengar och det är under dessa osäkra förhållanden vi lever sedan flera år tillbaka. 
Konsekvenserna syns mer för var dag. Det är bara att titta närmare på skapandet av våra pengar och lära sig mer om penningsystemet, så kommer pusselbitarna falla på plats. Fastighetsbubblan som uppstått på grund av att affärsbankerna tillåtits skapa pengar i mestadels spekulationssyfte kommer till slut att spricka. Vi behöver arbeta för en trygg framtid för samtliga medborgare, affärsbankspengar är inte säkra, lösningen är således statliga pengar. 
Ingen stor ekonomisk kris har ännu drabbat oss, så varför behövs förändring nu? Därför att statliga pengar aldrig kan gå upp i rök, vilket privata pengar kan om ekonomin dalar, stagnation uppstår eller än värre en depression. Räddningen är att Riksbanken ger alla medborgare e-kronekonton och utfärdar e-kronor, men bara tillsammans med en penningreform som tar ifrån affärsbankerna rätten att skapa pengar i samband med lån och ger staten ensamrätt på att skapa pengar.   
Publicerad av INIT.

Allra-domen: Grönt ljus för mer spekulation

Domen i Allra-härvan föll i fredags i Tingsrätten. Pensionsspekulanterna friades och pensionsspararna åkte på en nit, när skadestånd för Pensionsmyndigheten uteblev. Åklagaren fick bakläxa av domaren på samtliga punkter av det rigorösa åtalet. Denna dom kan komma att sätta prejudikat och uppmuntra vidare spekulativa krafter i samhället. Ett samtycke håller på att skapas som normaliserar spekulation.
Pensionsbolaget Allra:s verkställande direktör Alexander Ernstberger har, tillsammans med tre andra inblandade, stått åtalade för värdepappers­handel som bland annat inkluderat ockeravgifter, vilket skett utan pensionsspararnas vetskap. Tingsrätten instämde inte med åklagarens åtal, där även trolöshet mot huvudman och penninghäleri ingick. I denna kontext bör vi blicka tillbaka på tiden då pensioner var som sig bör sysslolösa uppbundna buffertfonder, de var orörda pengar som sparades för framtiden. Pensionerna var inte kopplade till finansmarknaden. Detta var en tid då ingen spekulerade med medborgarnas intjänade lönesummor och befolkningen kunde sova hyfsat stillsamt om nätterna. Känsla av trygghet som funnits blåste bort med den så kallade reformen av pensionssystemet på 90-talet. Premiepensionssystemet som implementerades därefter gick under individualismens flagg, om valfrihet. Under ytan var målet att för finansvärlden hitta ett nytt område för kapitalackumulation. Hittills hade inte det finansiella systemet med dess spekulanter i någon större utsträckning fått chansen att lägga vantarna på de samlade pensionerna, den orörda allmänna ”förmögenheten”.

Glöm inte att alla besparingar som de allmänna pensionerna representerar är en garant för staten och ger delvis staten sin legitimitet, därför måste sparandet ligga i tryggt förvar. Före 1974 var det inte tillåtet att placera pensionsfonderna i aktier, kopplingen mellan pensionerna och börsen växte därefter och sedan premiepensionen uppfanns har privata aktörer spekulerat med de allmänna pensionerna, vilket absolut inte kan kallas för ett förvaltande.
Diskursen om staten kontra det privata dyker här upp, som på så många andra håll i dagens samhälle. Varför utsätta det offentliga, det alla medborgare innehar tillsammans, för perverterade spekulativa krafter? Ett privat pensionsbolag, som exempelvis Allra, har onekligen ett vinstintresse, deras affärsmodell handlar om att tillskansa sig avkastning på andras kapital. Kalla pensionsbolaget en mellanhand eller en för samhället parasitär verksamhet, när de exproprierar kapital från allmänheten till några få individer. Detta tillåts eftersom det finns en chans till värdeökning, men baksidan lyfts sällan fram; den minst lika stora chansen på en värdeminskning.

Det är svårt att se att pensionsbolagen skulle bedriva något annat än ren och skär kasino-verksamhet med befolkningens pensioner, som kan sluta i vinst eller förlust. De som argumenterar för att detta skall vara ett individuellt val, förstår inte idén med att gemensamt spara för framtiden, de ser istället kortsiktigt på sparandet. Kortsiktigt tänkande genomsyrar alla de sfärer som har med kapitalcirkulation att göra, detta tänkande dominerar samtliga sfärer i den nyliberala staten. För att samhället och staten skall fungera, kan inte det kortsiktiga ta över, då planering samt organisering är fundamentala delar av samhällets styrning.
På Pensionsmyndighetens hemsida finns en mening som på ett tragikomiskt vis skrattar befolkningen i ansiktet: ”Pensionsmyndigheten tar heller inget ansvar för eventuella förluster eller värdeminskning av fonder”. Detta för att det inte var medborgarna som var med och röstade igenom premiepensionssystemet utan de folkvalda som mer och mer kommit att representera kapitalistklassen de själva tillhör. Med detta i åtanke är inte spekulationskrafternas framfart förvånande.
Allra-domen handlar om okunskap bland annat för hur värdepappershandel fungerar. Finansialiseringen av ekonomin är egentligen ett förklätt risktagande på bekostnad av arbetarna som sliter för sin inkomst till skillnad från de som spelar och satsar med kapital som insats. För att förstå kapitalackumulationens utveckling, bör man sätta sig in i de så kallade ”finansiella innovationerna”, hur finansmarknaden och skuggbanks-verksamhet fungerar samt dess koppling till investment banking.

Än finns hopp för pensionsspararna, åklagaren Thomas Hertz överklagar och fallet kan komma att tas upp i hovrätten. Rättegången mot pensionsbolaget visar på att pensionssystemet bör utformas av dem som är insatta i modern ekonomi, kopplingen mellan finansmarknaden och pensionerna måste kapas för det finns inget som kan kallas för ”fördelaktig riskspridning”. Spekulation står i motsättning till vad en pension bör vara: en socialförsäkring.

Swish - de kriminellas våta dröm

I dagens Sverige existerar en skuggekonomi. Vår EU-stat kan teknologiskt ses som ett utvecklat land, i alla fall om påståendet baseras på att vi har ett betalningssytem som är tillgängligt dygnet runt. Skuggekonomin har utvecklats i snabb takt med globaliseringen, den ser inga gränser och är sammankopplad med andra nationers motsvarighet. En avreglerad finansmarknad och en bristande lagstiftning —exempelvis penningtvättslagen — är bidragande faktorer till skuggekonomins framfart. Även affärsbankerna spelar en ledande roll här.

Vissa vill skylla på att den tekniska utvecklingen möjliggjort flera kriminella upplägg, men i grund och botten handlar problematiken till stor del om statens roll i samhället och lagstiftning. Vi bör i denna stund inte blunda för att en svart marknad korrelerar med de socioekonomiska problemen, när dessa växer så ökar transaktionerna i skuggekonomin. Fler skjutvapen än tidigare beslagtogs förra året enligt färsk statistik. Förekomsten av penningtvätt ökar med fenomenet: penningmålvakter, många av dem är omedvetna att de används av den organiserade brottsligheten. I dag, vad än en kriminell vill köpa på den svarta marknaden; narkotika, vapen, eller om vederbörande vill tvätta pengar, behövs inte en väska full med kontanter. Vem undrar inte över om det finns ett specifikt aktiebolag som för privatpersoner agerar mellanhand vid försäljning? Direkt förs tankarna till den privatägda programvaran Swish som möjliggör snabba banktransaktioner. Att swisha har blivit så vanligt förekommande att verbet snart lagts till i Svenska Akademiens ordlista. Att när som helst kunna föra över från ett bankkonto till ett annat har blivit gängse bland en stor del av befolkningen, för närvarande sägs 7 miljoner svenskar vara uppkopplade till tjänsten. 

Swish-appen är inte utspottad av en så kallad “enhörning” som grott i en entrepenörshubb i huvudstaden och kan inte heller klassas som en innovation. När en nation får en uppkopplad befolkning med smarttelefoner, verkar det förväntas, av medborgarna att dessa ska kunna genomföra transaktioner i realtid. Att skapa en betaltjänstsjätte som Swish hade inte varit möjligt utan tillåtelse av Riksbanken. Staten gav i vanlig ordning vika för affärsbankerna och krävde inte sin naturliga plats på betalningsmarknaden. Swish ägs därför av sex stycken affärsbanker, aktiebolaget heter GetSwish AB. Chockerande nog har en infrastruktur som underlättar ekonomiska transaktioner, framför allt penningtvätt, ingen tillsyn av Finansinspektionen. 

Swish i sin nuvarande form är kriminellas våta dröm, eftersom betalningstjänsten inte är rapporteringspliktig enligt penningtvättlagen och GetSwish AB inte behöver meddela Finanspolisen när de har misstankar om penningtvätt eller terrorfinansiering (för det ska affärsbankerna själva göra). Betaltjänsten har funnits sedan 2012, men det är först i år som polisen vaknar till liv och skickar en begäran till Justitiedepartementet, om att regelverket bör skärpas. Polisens nationella operativa avdelning (NOA) skriver i ett dokument: “Swish är ett direkt led i penningtvätt då tjänsten möjliggör att brottsvinster med hög omsättningshastighet kan skiktas i flera led”. En statligt ägd betalningstjänst hade kunnat underlätta för polisen. Nu måste polisen sitta passivt och vänta på affärsbankerna och hoppas att dessa tjallar på sina kunder, om de ens märker av några incidenter. 

För att förbättra nationens cybersäkerhet  borde staten omgående utfärda statliga pengar, en e-krona. Tillsammans med dessa digitala pengar följer naturligt en statlig identifikationshandling och Bank-ID kan anses föråldrad. 

Skuggekonomin får nationens ekonomi att krackelera i fogarna. Utredningen om statens roll på betalningsmarknaden är än så länge bara under beredning, trots att ovanstående visar på att den borde varit avklarad i förrgår.

Publicerad i Dagens Juridik.