Jaga skatteflyktingar istället för flyktingar

Vi folket verkar ha tappat allt inflytande över statens agerande i angelägenheter som påverkar oss alla. I detta fall det som rankas som mest akut av väljarna: flyktingpolitiken. Regeringens politiker styr och ställer inte som media målar upp. Kugghjulen snurrar med hjälp av de policyprofesssionella som härskar i skymundan i Regeringskansliet och Riksdagen, samtidigt som smörjmedlet är Alliansens och SDs tankesmedjors propaganda som blir alltmer högljudda: fler låglönejobb (plocka fimpar) och avskaffa plan–och bygglagarna (bygga papphus) kvickt!

Kapningen av demokratin och avsaknad av mångfald hos mediakoncernerna har gjort att statsministerns morgonläsning blivit förgiftad. Under delirium har regeringen valt att försvåra för asylsökande och finansministern stödjer helt plötsligt RUT-avdraget till fullo och lånar utan att investera. Regeringen får inte vara så lättköpta, de måste stå på sig för att värna en stark välfärdsstat som har en statskassa med stadigt inflöde som kan ta emot framtida inkomstbringande landsmän. Kapital saknas men behövs givetvis i detta påfrestade läge med bostadsbrist och fallande skolresultat. Socialdemokraterna kan inte pragmatiskt svika sina grundvärderingar och påbörja stränga besparingar i tider av stor invandring.

Den ljusrödgröna regeringen agerar likt de borgerliga partierna, de sviker solidariska Sverige samtidigt som de kliver i en feg beslutstagare skor. De vågar inte agera i folkets bästa intresse, långsiktigt utan sneglar på populistiska opinionsmätningar.

Att höja skatterna borde vara populärt i ett läge som detta. Men folket verkar ha indoktrinerats att avsky något som varit så fundamentalt genom historiens gång för befolkningens säkerhet, överlevnad och dessutom driver samhället framåt.

Media riktar inte fokus på vikten av att staten ges resurser och låter oss istället tro att enda sättet att lösa landets kaos är att göra det svårare för människor i nöd att söka sig innanför våra gränser och det ska fixas med statliga utförsäljningar. Detta spelar IS i händerna, när allt de vill är att vi ska avvisa muslimerna som söker skydd här. Tillströmningen måste avta för att Migrationsverket och andra myndigheters verksamheter skall kunna komma ikapp med sitt arbete, men detta får bara vara tillfälligt. Även om strömmen skulle avta måste indrivningen av kapital till staten vara först på agendan.

Vi ska inte jaga flyktingar, däremot ska vi söka med ljus och lykta efter skatteflyktingar och de som köpt statligt och placerat vinsten i skatteparadis.
Vill Sveriges medborgare bibehålla eller förbättra den standard som välfärden erbjuder– den som alla förlitar sig på från födsel till pension– är det av yttersta vikt att vi återinför förmögenhetsskatten. Det är ett mycket mer effektivare och pålitligare sätt att hjälpa medborgarna och folk i nöd än att predika att vi alla  ska spendera mindre på julklappar och skänka mer till välgörenhet. Det ansvaret kan aldrig läggas på den enskilda utan i första hand på företagen som nyttjar landets resurser och arbetskraft. Att bolagsskatten 1989 - 2003 gick ner från 52 till 22 procent har inte hjälpt. Klyftorna kommer att öka, skrev ledarskribenten Lotta Engzell Larsson i DI i veckan. Det behöver inte vara ödet vi går till mötes om också företagen måste bidra mer till statskassan. Vi får hoppas att regeringen får motgift och tar sitt förnuft till fånga och låter Sverige återvinna sin forna ställning som en stark välfärdsstat som har resurserna att ta emot flyktingar.

Carolina Sundell

Facebook på gott och ont i krisen

Jag har bott i Frankrikes huvudstad och studerat på Sorbonne, och många svenskar likt mig känner någon som bor i Paris. I en stund av stor oro, när man försöker få en uppfattning om vad som skett sent på kvällen, följer jag nyhetsrapporteringen och tittar på direktsändningen. BBCs live stream sänds på platteven, laptopen visar en feed av vad DNs korrespondenter uppdaterar och på mobilen kollar jag Twitter och Facebook. 

Rysningar går genom kroppen när jag ser hur polisen gör sig redo för att storma en konsertlokal där hundra människor hålls gisslan. Jag undrar hur mina vänner i Paris har det, befinner de sig i stadskärnan? Jag ser på Facebook att en vän troligen spenderar helgen i Bordeaux och en annan checkade senast in på en klubb i ett arrondissement som enligt nyheterna är fri från attacker. 

Efter att ha skickat iväg flera meddelanden somnar jag in på soffan och vaknar på morgon upp och ser min laptop stå med skärmen uppfälld. På en handsträckning kan jag klicka in mig på en dagstidning, men istället för att få information á la Gutenberg blir det en visit på Zuckerbergs Facebook. 

Jag kollar uppdateringarna och ser att Facebook under natten implementerat en ny funktion, tjugofyra av mina vänner i Paris har checkat-in i säkerhet antingen har de själva gjort det eller så har en förälder gjort det åt dem.

Frågan vi bör ställa oss är varför teamet på Facebook valde just detta tillfälle att släppa funktionen. Facebook kommer vinna folks hjärtan för att de i en stund av tumult och kaos hjälpt människor att känna ett lugn. 

Det är knappast så att Facebook kommit på idén under småtimmarna. De använde redan check-in funktionen efter oktobers jordbävning i Pakistan. Den sociala mediaplattformen skulle alltså kunnat lansera samma funktion när Beirut en dag innan drabbades av självmordsbombning och flera hundra dog eller skadades, men valde att inte göra det.

Marc Zuckerberg mötte kritiken med att som vanligt publicera ett uttalande via sin profil på sidan han grundat, han ger kritikerna rätt och skyller på att Facebooks policy tidigare varit att bara använda funktionen i humanitära krissituationer och att de i detta fall använde sig av Safety Check-in eftersom de registrerade mycket ”aktivitet” på siten. Vi får tolka ”aktivitet” som att de antagligen inte läst privata meddelande utan såg att många skrev publika frågor och undrade var deras vänner befann sig, vilket dock inte är lika troligt. När jag kontaktar vänner angående var de befinner sig är det oftast i privata meddelanden. Zuckerbergs Harvardutbildning hjälper honom att per rutin undvika kritiken att människor från väst skulle vara mer värda. 

Sedan attackerna i Paris har Facebook möjliggjort för användare att lägga Trikolorens färger som ett lager över användarens profilbild. Med detta manifesterar de sin oändliga makt över mer en miljard användare och visar hur mycket de har kontroll över våra inskränkta val på den plattform som styr och samlar information över våra liv. Profilbilden som endast du själv har makt över, har du nu kunnat byta för att Facebook gjort det möjligt för dig att välja, men det är inte ett fritt val när det bara finns en flagga att välja på. 

Det är förbluffande att vi använder en plattform som säljer vår information till högstbjudande företag utan att vi får ta del av försäljningen. Illusionen att Facebook är ett fenomenalt sätt att kommunicera med vänner runt om i världen måste brytas. 

Vi vill inte veta hur mycket information de samlat om oss och hur de analyserar den för att marknadsföra materiella ting och, politiska åsikter till oss. Om vi visste skulle vi aldrig logga in igen. 

Carolina Sundell 

Solidaritet är ingen paradgren

Dagspressens ledarskribenter ger sig ofta ut på djupt vatten och punkterar den svenska solidariteten. Trots att de själva närts av den solidariska välfärden, en eka de fortfarande  sitter i. Under 60- och 70-talet var svensk välfärd en motorbåt som kunde klara en storm ute på havet. Under de efterföljande decennierna har motorn sålts och skrovet plockats isär genom att sänka de rimliga skattesatserna på bolag och inkomst. Därutöver har förmögenhets-, fastighets- och arvskatten plockats bort. Nu har vi bara en läckande eka kvar. 

Ledarskribenter och debatörer kritiserar att Sverige tar av biståndet för att finansiera flyktingmottagandet. Men ekan är på väg mot havets botten eftersom statskassans inflöde sjunkit radikalt. Bolagsskatten gick 1989 - 2003 ner från 52 till 22 procent. Vidare klantade sig Borg och Reinfeldt när de inte slopade ränteavdraget vid avskaffandet av fastighetsskatten, som de nu verkar ha insett att de skulle ha gjort. 

En ledarskribent kallar solidaritet för en paradgren. Vi får hoppas att skribenten menar att den som bygger mest redig och stabil båt vinner den grenen, i det fall Noaks ark måste sjösättas. I ett klimat av orolig världsekonomi med minusränta och en flyktingvåg som kan bli en tsunami, är det livsnödvändigt att ha motor och ett skrov som klarar sjögång. 

Den flyktingström som går i land på Europas södra kust har en enda nation i sikte och blir genomsläppta av alla gränskontroller och rekommenderade att resa till det land som har en omtalad solidaritet.

Ingen prognos kan fastställas för 2016 utan hela tiden uppdateras siffrorna framtida inkomstbringande lansmän. De nyanlända bör sättas i arbete så fort som möjligt. Men inte genom höjt rutavdrag utan av långsiktig integration i form av yrkeshögskolekurser för redan utbildade flyktingar och investeringar i infrastruktur som finansieras med statslån som nu har en rekordlåg ränta. Sverige är ett av de länder som har lägst statsskuld och det bör därför inte ses som en risk utan som ett boomerangkast.

Det går inte att föreställa sig ett stopp på flyktingströmmen, när våra ledare i Europa, och media, inte propagerar för fred i Mellanöstern. Istället för att ägna sina rader åt att klanka ner på en solidarisk stat bör journalisterna uppmana Nato och dess allierade, samt Assadregimen och ryssen att börja mäkla fred istället. Det är drönare och bombningar som driver folk från sina hem.

Ledarskribenterna ger sig gärna ut bland Atlantens isberg. Att vara solidarisk innebär sammanhållning mellan människor inom en nation med beredskap för inbördes hjälp och detta går inte att likna vid att ta från de rika och ge till de fattiga. Det är antiintellektuellt att använda en simpel Robin Hood-liknelse, när meningen med den solidariska välfärden är att även de "rika" skall kunna nyttja utbildning och sjukvård. 

För att triumfera i den så kallade "paradgrenen" är Sverige det landet i världen som lägger mest av BNP på bistånd, stämmer journalistkåren in i kör. Men vi som land kan inte tävla i humanism, världens länder bör skänka proportionerligt efter landets ekonomiska förhållande. Det är säkert många länder som vill byta BNP med Sverige och önskar att också de kunde avvara lika mycket till bistånd. Ett rimligt antagande är att en del av biståndet måste användas i nuläget för att få statsfinanserna att gå ihop och för att det stormar på havet. 

”Att ta pengar från människor som lever i fattigdom för att betala för andra människors rätt till skydd och asyl är inte en solidarisk politik”, skrev 16 fristående organisationer i ett öppet brev till Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Men det går inte att göra skillnad på människor i nöd, som dessa organisationer gör i sitt egenintresse. 

Sverige behöver dra in pengar till statskassan, i nuläget är vi illa tvungna att ta av biståndet likt Schweiz, som tar en större del till att hantera inhemskt flyktingmottagande. I de bästa av tider skulle vi kunna lägga lika mycket på flyktingarna som på de behövande ute i världen. Om ledarskribenterna har en lösning på hur vi skall kunna göra båda delarna, så välkomnar vi den. Men ytterligare utplåning av statens finanser godkänns inte som förslag. 

Carolina Sundell

Varför hölls inte manifestationen för flyktingar utanför USAs ambassad?

Vi har sett en beundransvärd uppslutning runt om i landet. Det är många som känner att de vill göra en medmänsklig gärning, det som krävs i tider av krig. När kanske fyra miljoner människor är på flykt flaggar humanismens fana med rätsidan utåt, trots högerextremismens motvind. Samtidigt är det oroande att inte en lika entusiastisk opinion propagerar för fred. Fred leder till välstånd där ingen tvingas lämna sitt hem. 

Vi ser reportage där enskilda människor runt om i landet hjälper genom att skänka pengar och nallebjörnar eller spelar fotboll med flyktingarna. Teve och tidningar fokuserar på individens välgörenhet och har på så vis blivit cykloper som valt bort historien som ligger till grund och inte alls utpekat skuldbäraren till flyktingvågen. 

Massmedia predikar i megafon att individen, Sverige och EU ska ta sitt ansvar, i den rangordningen. Media ger oss en snäv världsbild, de som har ordet behöver zooma ut världskartan och blicka mot väster där det ”fria landets” kontinent sträcker ut sig. I invandrarlandet USA möter migranterna en avvisande Homeland Security. Det kan tyckas upp och nedvänt, när individen i första hand ska stå för konsekvenserna som USAs ingripande i Mellanöstern direkt lett till. 

Vi får inte glömma vem som skapat tumult och kaos i Mellanöstern; en taktik á la Americana byggd på att söndra och härska och samarbeta med diktatorer i tid och otid och stötta religiösa grupperingar mot varandra. USA har närt IS vid sin barm. Det är på tiden att vi slutar vara blinda för orsaken som lett till den ström som just nu korsar Medelhavet och flyter i land på Europas södra kust. Vi må gilla att åka på semester till frihetsgudinnan och anamma den amerikanska livstilen, men hur länge kan vi tillåta  ”the greatest show on the road”, som Harold Pinter kallade USA för i i sitt nobeltal, att inte behöva ta ansvar och dela bördan med övriga FN-nationer. 

USA ska börja räkna på hur många människor de kan ta in, samtidigt som striderna i Syrien eskalerar. John Kerry säger att de är i färd med att ta fram en exakt siffra. Det kan tyckas som en skymf när de haft tolv år på sig att kalkylera, ända sedan Europas torg fylldes av demonstranter som ville stoppa invasionen i Irak. Det kan vara möjligt att göra en uppskattning av hur många flyktingar som skapas vid varje drönarattack som USA och de allierade utför och därefter lägga siffran som grund för ett index. Då skulle en rättvisare fördelning av vem som ska ta den stora lasten av framtida inkomstbringande landsmän kunna upprättas. Om Merkel säger att Tyskland kan ta 800 000 i år, är det rimligt, enligt ett sådant index, att USA och Storbritannien tar in fler än så. 

Det är dags att höja rösten i FN och uppmana Ban Ki Moon att för en gång skull ta ställning och fodra ett agerade som leder till konsekvenser för krigsmakterna. EU bör omedelbart avbryta förhandlingarna om handelsavtalet TTIP som i stor utsträckning kommer att gynna de amerikanska krigsförarna, inte bara för det är rimligt utan också för TTIP hotar demokratin, då företag kan stämma staten enligt ett av avtalets klausuler. 

Vi borde samlas utanför amerikanska ambassaden och hålla en manifestation för fred på jorden. En fred som besynnerligt nog inte var på agendan för manifestationen på Medborgarplatsen. Det finns uppenbarligen inga pengar i fred utan bara i krig. Därför fortsätter USAs krigsmaskin att arbeta och dollarn stiger medan Europas valutor dippar. Vi kan inte vara passiva i detta läge, utan bör ifrågasätta om våra fonder och pensioner är investerade i krig. Det är dags att sluta överväga NATO-medlemskap och istället damma av fredsmärket. 

Carolina Sundell