Brännhet politik skapar brännhet konst

Botten måste vara nådd när konstnärer skapar genom att sätta eld på ting och sig själva. Samhället är sjukt och lågorna en symptom på den infektion som tydligt manifesterat sig på senare år och kanaliseras inte bara i konstsfären. Pyromani förkommer på flera håll i världen; den ryska konstnären Pyotr Pavlensky satte eld på porten till Lubyanka, KGBs före detta huvudkvarter som idag huserar Federal Security Service, konststudenten Brooke Purvis på skolan Central Saint Martins i England hotar med att bränna upp sitt studielån och brandkåren måste rycka ut till flyktingboenden efter att Sverigedemokraternas politiker lagt ut adressen. 

Pavlensky som hällde bensin och tände på den kulturmärkta träporten kallade ”konstverket” för Threat - The burning door of Lubyanka. Den ryska konstnären ville belysa den rädsla som auktoriteten - den styrande makten - använder som verktyg för att kontrollera massorna och massövervakningen av folket. 

Purvis konstprojekt kallar han för ”Everything Burns”, och kastar ljus på de oändliga summor som lånas och att pengar idag inte har något värde utan staten kan manipulera kapital och bankerna skapa sedlar ur ingenting. Genom att bränna pengar tror Purvis på en befrielse från vår roll som samhällets slavar och vår frihet från eget tänkande. En eloge bör ges till Purvis som i sitt projekt faktiskt inte genomför akten fullt ut, utan skapar något hypotetiskt. Samtidigt fastslår han en sanning som media sällan vill kartlägga i sin ekonomirapportering och dessutom ifrågasätter han kapitalismen. Britten betonar att det är hans egna pengar och att han får göra vad han vill med dem; han skulle kunna skänka pengarna till välgörenhet men varför göra det när han säger att det är ”kapitalismens lösning på ett problem som den själv skapar”.

En intressant utveckling är när organisationen Positive Money lyckades få Bank of England erkänna att de skapar mer än 97 procent av alla pengar i ekonomin och varje gång ett nytt lån tas gör de insättningar och skapar nya pengar. Erkännandet kanske inspirerade Purvis och öppnar upp för konstnärer att skapa med substans, grundat på fakta.  

Att bränna i detta syfte, att befria folket från skuldsättning, är tämligen vanligt efter lite efterforskning. Den chilenska konstnären och aktivisten - två yrkesbeteckningar som går hand i hand - Francisco Tapia alias Papas Fritas satte eld på fiktiva dokument som symboliserade 500 miljoner dollar av skulder och sa ”ni behöver inte betala en till peso av era studielån. Vi måste sluta vara rädda för att framstå som kriminella bara för att vi är fattiga… Det här är ett bevis på min kärleken för er”. Belägget för problematiken försvinner lite när konstnären ger sig själv kredd, i det här fallet var det troligen den narcissistiska Papas Fritas som talade. 

Konstnärer som förstör pengar kan bara drömma om den utopi som utspelar sig i teveserien I'm Robot, där en hemlig organisation - en muterad Wikileaks - hackar bankers databaser och lyckas radera planetens skuldsättning. Inom filmkonsten återkommer temat i skatteparadiset Turk & Caicos, i filmen med samma namn, när Christopher Walkens karaktär berättar om en framtidsvision; att man med kapitalet som skatteflyktingar gömmer i Karibien skulle kunna skriva av alla världens skulder. 

Det går inte att bränna upp utan att ha en tanke bakom själva handlingen, då det kan bryta mot lagen om det görs på en offentlig plats, speciellt om konstnären inte äger det som ska bli aska. Gudrun Skyman brände upp 100 000 kronor som ett pr-trick för att media och besökare på Almedalsveckan skulle uppmärksamma Feministiskt Intiativ. Det är lika vansinnigt som att premiärminister David Camerons elitskoleklubbs initationsrit bestod av att de blivande medlemmarna tvingades tände eld på femtiopundsedlar framför hemlösa. Det ger rysningar att tänka på att de som ligger på marken behöver dessa pengar för att överleva, men överklassherren behöver dem inte ett dugg. Det är är värt att fråga sig om Camerons samhälle inte vill tillhandahålla välfärdstjänster utan privatisera för att han och en liten skara vänner kan betala med egen plånbok. 

Alla innehar rätten att tända på sin egendom. Sarah Palin sa att alla enligt konstitutionen har rätt att bränna Koranen om de vill. Bibelns ägare får så klart hålla upp en tändsticka till dess ark, men det är farligt att likt Palin jämställa denna akt med att det är lika okänsligt som att bygga en moské på Ground Zero. 

Ingen ska behöva vara otrygg när de lägger sig på sin madrass för att sova. Människor på flyktingboenden känner sig hotade för att någon ger sig ut på jakt för att rasera taket över deras huvuden. Vi kan alla bli mörkrädda över själva tanken på denna mordbrännare. Samtidigt dyker en frågeställning upp som få vill vidkännas: Varför agerar någon på detta vis? Är det en symptom på en problematik i samhället? 

Under 60-talet ville kvinnor befria sig och ha likvärdiga löner med männen, en kamp som fortsätter idag. Under detta revoltdecennium blev ”Bra Burning” en vida brukad term. På exempelvis Miss America-demonstrationen '68 brände kvinnorna faktiskt inte sina behår då det var olagligt att elda på strandpromenaden som var byggd i trä, utan valde att gå med bara bröst under tröjan. Ibland krävs endast en symbolisk provokation som i sig själv skapar en myt genom alla tider, i det här fallet en jämställdhetsrörelses fiktiva eldning av behåar eller den sedelattack Brooke Purvis utfärdade mot kapitalismen. 

Pavlensky ger sig ut på slak lina när han sätter en historisk portal i brand, han begår ett brott och kan dömas för huliganism. Om Pavlensky inte vill befinna sig i gränslandet bör han hålla sig till att klä av sig naken som i sitt tidigare verk då han spikade fast sitt könsorgan på Röda Torget, det var kontroversiellt men inte ett lagbrott enligt konsten. Vi kan inte förneka att den ryska provokatören skapar konst samtidigt som han i högsta grad också begår ett brott enligt samhällets normer, precis som Anna Odell gjorde när hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron. 

Denna formlösa konst är barock och avvikande men behövs kanske i högst grad för att förändra samhället till det bättre. De normkritiska handlingar konstnärerna genomför får dock inte vara viktigare än budskapet och stjäla fokus från den vitala politiska frågeställningen. Annars riskerar konstutövaren att förlora verkets syfte och att det i sig får ett eget liv. 

Konstnärerna hoppades att det inte fanns något straff för deras brott. Men å andra sidan skrev Dostojevski; det går att mäta graden av civilisation i samhället inifrån ett fängelse. Om Pavlensky sitter i sin cell kan han diagnostisera samhället nu och utifrån det fortsätta skapa konst. Kanske är det så att vi lever i de yttersta tider när både politiker och konstnärer lanserar totalt destruktiva lösningar på stora samhällsproblem: bomba och bränn! 

Carolina Sundell

Nordkalk på offensiven hoppas på frihandelsavtalet - TTIP

En sommarnatt cyklar ett gäng glada ungdomar mot kalkdammarna, gruset sprätter, hjulen snurrar mot landsvägen. Turismen på Gotland ökar stadigt, många åker hit för att njuta av den vackra naturen på öns norra, tidigare lite okända, del. Vissa besöker de fridlysta fjärilarnas biotop, den hotade och debatterade Ojnareskogen. 

Det är förvånansvärt att Ojnareskogen klassades som EU-skyddat så sent som i augusti. Sedan Nordkalks tillståndsprövning av storskalig kalkbrytning har media rapporterat flitigt. Men det tog sin tid för regeringen att komma till sunt förnuft. Efter att öbor och deras förening samt de många som värnar om miljön blivit hörda, beslutade S,/MP-regeringen att skydda området genom att klassa skogen och sjön Bästeträsk — som försörjer Gotland med dricksvatten — som ett Natura 2000-område. Ett sällsynt heroiskt drag av ett svagt rödgrönt styre som regerar i ett parlamentariskt läge som kan klassas som interregnum, samtidigt som de arbetar parallellt med en motarbetande mediaapparat som predikar i företagens intresse. 

En medial sanning som visades sig när många trott att debattstormen börjat avta; TV4 skickade en journalist till Gotland för att intervjua en representant från Nordkalk och det par som startade uppropet att rädda Ojnareskogen. Den utsände ställde den ledande frågan: Ministerstyre? till kommunikationschefen från Nordkalk, vilket kan tyckas underminerar hela reportagets trovärdighet. Att tevekanalens utsände lägger ord i mun på intervjuobjektet bryter mot kårens regler: journalisten väjer att yttra sin egen slutsats. Att styra är regeringens sanna uppgift, i detta fall att agera snabbt för att värna miljön, detta med stort gillande från allmänheten. Om journalisten velat ställa fler följdfrågor för att visa tecken på opartisk ståndpunkt hade frågan kunnat ställas: Är det företagsutpressning? 

Finska Retting Group som äger Nordkalk visar sig giriga och direkt inspirerade av en klausul som ingår i frihandelsavtalet TTIP. Nordkalk vill därför pröva att stämma svenska staten på tjugo miljarder. De verkar snopna över att inte får syssla med miljöfarlig verksamhet. I en stund av desperation påstår Nordkalk att en konflikt uppstår när regeringen klassar skogen som Natura 2000-område samtidigt som det pågår en tillståndsprövning av en stor stentäkt i Bunge. 

Det är lätt för Nordkalk att släng ur sig; att det är otillåtet för regeringen att blanda sig i. Men det finns inga belägg för påståendet när det enligt naturvårdsverkets protokoll är regeringens uppgift att besluta om inrättande av Natura 2000-områden. 

Stämningen Nordkalk vill kasta i svenska statens ansikte, kommer i så fall bli en lång men inte omöjlig process så länge TTIP inte är färdigförhandlat. Detta för att den EU-skiljenämd — ISDS, Investor State Dispute Settlement — där företag kan stämma stater, ännu inte blivit verklighet. 

ISDS ska skydda företag från expropiering. ”Privata investerare ska ha ett skydd när det gäller expropiering” tyckte vår socialdemokratiska näringsminister Mikael Damberg var självklart när han intervjuades av Di. En följdfråga till Damberg är om han helt plötsligt valt att byta planhalva och motarbeta sin egen stat? Är han kanske påverkad av sin privilegierade inbjudan till Bilderberggruppensmötet förra året, där företagschefer, de största bankerna, politiska ledarna och journalister samlades för att diskutera, vad får vi aldrig veta. 

Den överhängande rädslan för en stämning spelar roll. Trots att Bästeträsk troligen blir vattenskyddsområde eftersom sjön är grundvattenmatad blir det inget förbud mot kalkbrytning, vilket brukar vara gängse när det gäller en zon intill en vattentäkt. Den tekniska nämnden, med majoritet av S, MP och V, har gett sig själva klartecken att fortsätta arbetet med att göra sjön till vattenskyddsområde och stryka bergtäktsförbudet. 

Samtidigt har oppositionen, allianspartierna, positionerat sig emot beslutet för att de inte vill störa pågående domstolsprocess. Region Gotland är rädda för att bli stämda av Nordkalk och vågar inte väga det hotet mot att företagets kalkbrott kommer innebära de största grundvattensänkningarna och påverka både hydrologiska förhållanden och rödlistade arter. 

V:s och MP:s jurister har avrådit regionen från att ge sig in i en rättslig process med Nordkalk, där de kan få komma att betala skadestånd om företaget skulle få rätt i domstolen. Det pågår således ett spel bakom kulisserna där det är tydligt hur stor påverkan det överliggande hotet av en stämningsansökan från industrisektorn kan ha på både landstingsnivå och i högsta ämbetets korridorer. 

Mark- och miljööverdomstolen beslutade att Nordkalk får fortsätta bryta i Klinthagen flera år framöver — totalt 20 miljoner ton kalksten av olika kvalitéer — och ges dessutom utökat område med 34 hektar, vilket motsvarar halva Visbys innerstads areal. Trots att domstolen vidhåller information som fastslår: ”På grund av till stor del av kalkindustrin har Gotland dubbelt så höga utsläpp per innevånare än något annat län i Sverige och över 20 gånger högre än gränsen för vad som anses hållbart globalt” (SvD Debatt, 29 januari).

Ingen vill i nuläget överklaga domen, Naturvårdsverket har inte resurserna. 

Att företag kan få möjlighet att robba statskassor, är kanske inte något man vill fronta med när EU-kommisionären Cecilia Malmström berättar entusiastiskt om TTIP. Samtidigt sker fler ”mystiska” saker som måste adderas till ekvationen: när sidan för ordet expropriation på Wikipedias engelska hemsida skiljer sig radikalt från exempelvis den tyska och svenska, blir teorierna flertaliga.

Enligt svensk Wikipedia är förklaringen av Expropriation: ”ett rättsligt förfarande där ägaren av en fastighet mot ekonomisk ersättning tvingas överlåta äganderätten till en annan part”. Om besökaren sedan försöker gå in på den engelska översättningen skickas man till ”Eminent Domain” som inte innefattar en lika objektivt förklaring, här betonas istället att det är staten som tar privat egendom. Här uppges också att någon föreslagit att Wikipedia bör slå ihop artikeln med engelska ”Expropriation”. Den kan vara en reklamsida för att måla upp hur farlig expropiering är och förknippa den med både marxism och den ryska oktoberrevolutionen (och erinrar inte som i Svensk historia till dragning av simpla elektriska ledningar). Notera att exemplen ingår i själva definitionen och är inte sorterade i en underrubrik. Wikipedia-artikeln är kategoriserad under kommunistisk terminologi och marxism.

I TTIP-klausulen framkommer att EU skall möjliggöra för företag att undvika expropiering och ”orättvisa villkor”, exempelvis när de brukar naturresurser. Detta kallas av näringslivet för ”investeringsskydd”. Wikipedia-artikeln poängterar att företag bör beräkna de ”politiska riskerna”, en direkt referens till boken Avoiding Expropriation and Managing Political Risk in Emerging Market. Det är inget nytt fenomen med stämningsförsök från hungriga företag trots att de befarar en krånglig och lång process jobbar lobbyisterna ständigt för att förändra och hitta genvägar i befintligt statligt regelverk. Ett land som redan blivit utsatt är Rumänien. Den rumänska staten avhyste ett gruvföretag som bröt guld men fick därpå en stämning på fyra miljarder, det är hälften av landets allmänna sjukvårdsbudget. Inte olikt Nordkalks hisnande förfarande. 

Vi bör oroa oss när det flitigt hålls möten bakom stängda dörrar i Bryssel för att påskynda att TTIP klubbas igenom. Märkligt nog är TTIP-dokumenten så gott som hemligstämplade och får bara beskådas av europaparlamentariker bakom låsta dörrar och de får inte medta smartphone eller utrustning som kan fotografera. Att saker som berör alla EU:s medborgare och kan potentiellt inskränka våra demokratiers rättigheter inte sker under öppna och transparenta förhållanden misstänkliggör hela frihandelsavtalet och alla potentiella fördelar som målas upp.

Ett gäng ungdomar får den olyckliga iden på fyllan att bege sig till en av Gotlands kalkdammar där Uppsala Universitet odlar kräftor, i mörkret vadar de ut med ficklampor och hink. De är där för att tjuvfiska och när de fyllt kärlen till hälften och står där i sina badshorts, blir de ertappade och tvingas slänga tillbaka kräftorna i dammen. Olikt Nordkalk kräver de inte kompensation för miljöfarlig verksamhet, utan traskar glatt hem och känner att händelsen fick ett lyckligt slut. De har vare sig saboterat det pågående forskningsprojektet eller rubbat naturens ekosystem. Berusade tonåringar verkar således ha mer rim och reson än ledningen på Nordkalk.

Carolina Sundell