En sommarnatt cyklar ett gäng glada ungdomar mot kalkdammarna, gruset sprätter, hjulen snurrar mot landsvägen. Turismen på Gotland ökar stadigt, många åker hit för att njuta av den vackra naturen på öns norra, tidigare lite okända, del. Vissa besöker de fridlysta fjärilarnas biotop, den hotade och debatterade Ojnareskogen.
Det är förvånansvärt att Ojnareskogen klassades som EU-skyddat så sent som i augusti. Sedan Nordkalks tillståndsprövning av storskalig kalkbrytning har media rapporterat flitigt. Men det tog sin tid för regeringen att komma till sunt förnuft. Efter att öbor och deras förening samt de många som värnar om miljön blivit hörda, beslutade S,/MP-regeringen att skydda området genom att klassa skogen och sjön Bästeträsk — som försörjer Gotland med dricksvatten — som ett Natura 2000-område. Ett sällsynt heroiskt drag av ett svagt rödgrönt styre som regerar i ett parlamentariskt läge som kan klassas som interregnum, samtidigt som de arbetar parallellt med en motarbetande mediaapparat som predikar i företagens intresse.
En medial sanning som visades sig när många trott att debattstormen börjat avta; TV4 skickade en journalist till Gotland för att intervjua en representant från Nordkalk och det par som startade uppropet att rädda Ojnareskogen. Den utsände ställde den ledande frågan: Ministerstyre? till kommunikationschefen från Nordkalk, vilket kan tyckas underminerar hela reportagets trovärdighet. Att tevekanalens utsände lägger ord i mun på intervjuobjektet bryter mot kårens regler: journalisten väjer att yttra sin egen slutsats. Att styra är regeringens sanna uppgift, i detta fall att agera snabbt för att värna miljön, detta med stort gillande från allmänheten. Om journalisten velat ställa fler följdfrågor för att visa tecken på opartisk ståndpunkt hade frågan kunnat ställas: Är det företagsutpressning?
Finska Retting Group som äger Nordkalk visar sig giriga och direkt inspirerade av en klausul som ingår i frihandelsavtalet TTIP. Nordkalk vill därför pröva att stämma svenska staten på tjugo miljarder. De verkar snopna över att inte får syssla med miljöfarlig verksamhet. I en stund av desperation påstår Nordkalk att en konflikt uppstår när regeringen klassar skogen som Natura 2000-område samtidigt som det pågår en tillståndsprövning av en stor stentäkt i Bunge.
Det är lätt för Nordkalk att släng ur sig; att det är otillåtet för regeringen att blanda sig i. Men det finns inga belägg för påståendet när det enligt naturvårdsverkets protokoll är regeringens uppgift att besluta om inrättande av Natura 2000-områden.
Stämningen Nordkalk vill kasta i svenska statens ansikte, kommer i så fall bli en lång men inte omöjlig process så länge TTIP inte är färdigförhandlat. Detta för att den EU-skiljenämd — ISDS, Investor State Dispute Settlement — där företag kan stämma stater, ännu inte blivit verklighet.
ISDS ska skydda företag från expropiering. ”Privata investerare ska ha ett skydd när det gäller expropiering” tyckte vår socialdemokratiska näringsminister Mikael Damberg var självklart när han intervjuades av Di. En följdfråga till Damberg är om han helt plötsligt valt att byta planhalva och motarbeta sin egen stat? Är han kanske påverkad av sin privilegierade inbjudan till Bilderberggruppensmötet förra året, där företagschefer, de största bankerna, politiska ledarna och journalister samlades för att diskutera, vad får vi aldrig veta.
Den överhängande rädslan för en stämning spelar roll. Trots att Bästeträsk troligen blir vattenskyddsområde eftersom sjön är grundvattenmatad blir det inget förbud mot kalkbrytning, vilket brukar vara gängse när det gäller en zon intill en vattentäkt. Den tekniska nämnden, med majoritet av S, MP och V, har gett sig själva klartecken att fortsätta arbetet med att göra sjön till vattenskyddsområde och stryka bergtäktsförbudet.
Samtidigt har oppositionen, allianspartierna, positionerat sig emot beslutet för att de inte vill störa pågående domstolsprocess. Region Gotland är rädda för att bli stämda av Nordkalk och vågar inte väga det hotet mot att företagets kalkbrott kommer innebära de största grundvattensänkningarna och påverka både hydrologiska förhållanden och rödlistade arter.
V:s och MP:s jurister har avrådit regionen från att ge sig in i en rättslig process med Nordkalk, där de kan få komma att betala skadestånd om företaget skulle få rätt i domstolen. Det pågår således ett spel bakom kulisserna där det är tydligt hur stor påverkan det överliggande hotet av en stämningsansökan från industrisektorn kan ha på både landstingsnivå och i högsta ämbetets korridorer.
Mark- och miljööverdomstolen beslutade att Nordkalk får fortsätta bryta i Klinthagen flera år framöver — totalt 20 miljoner ton kalksten av olika kvalitéer — och ges dessutom utökat område med 34 hektar, vilket motsvarar halva Visbys innerstads areal. Trots att domstolen vidhåller information som fastslår: ”På grund av till stor del av kalkindustrin har Gotland dubbelt så höga utsläpp per innevånare än något annat län i Sverige och över 20 gånger högre än gränsen för vad som anses hållbart globalt” (SvD Debatt, 29 januari).
Ingen vill i nuläget överklaga domen, Naturvårdsverket har inte resurserna.
Att företag kan få möjlighet att robba statskassor, är kanske inte något man vill fronta med när EU-kommisionären Cecilia Malmström berättar entusiastiskt om TTIP. Samtidigt sker fler ”mystiska” saker som måste adderas till ekvationen: när sidan för ordet expropriation på Wikipedias engelska hemsida skiljer sig radikalt från exempelvis den tyska och svenska, blir teorierna flertaliga.
Enligt svensk Wikipedia är förklaringen av Expropriation: ”ett rättsligt förfarande där ägaren av en fastighet mot ekonomisk ersättning tvingas överlåta äganderätten till en annan part”. Om besökaren sedan försöker gå in på den engelska översättningen skickas man till ”Eminent Domain” som inte innefattar en lika objektivt förklaring, här betonas istället att det är staten som tar privat egendom. Här uppges också att någon föreslagit att Wikipedia bör slå ihop artikeln med engelska ”Expropriation”. Den kan vara en reklamsida för att måla upp hur farlig expropiering är och förknippa den med både marxism och den ryska oktoberrevolutionen (och erinrar inte som i Svensk historia till dragning av simpla elektriska ledningar). Notera att exemplen ingår i själva definitionen och är inte sorterade i en underrubrik. Wikipedia-artikeln är kategoriserad under kommunistisk terminologi och marxism.
I TTIP-klausulen framkommer att EU skall möjliggöra för företag att undvika expropiering och ”orättvisa villkor”, exempelvis när de brukar naturresurser. Detta kallas av näringslivet för ”investeringsskydd”. Wikipedia-artikeln poängterar att företag bör beräkna de ”politiska riskerna”, en direkt referens till boken Avoiding Expropriation and Managing Political Risk in Emerging Market. Det är inget nytt fenomen med stämningsförsök från hungriga företag trots att de befarar en krånglig och lång process jobbar lobbyisterna ständigt för att förändra och hitta genvägar i befintligt statligt regelverk. Ett land som redan blivit utsatt är Rumänien. Den rumänska staten avhyste ett gruvföretag som bröt guld men fick därpå en stämning på fyra miljarder, det är hälften av landets allmänna sjukvårdsbudget. Inte olikt Nordkalks hisnande förfarande.
Vi bör oroa oss när det flitigt hålls möten bakom stängda dörrar i Bryssel för att påskynda att TTIP klubbas igenom. Märkligt nog är TTIP-dokumenten så gott som hemligstämplade och får bara beskådas av europaparlamentariker bakom låsta dörrar och de får inte medta smartphone eller utrustning som kan fotografera. Att saker som berör alla EU:s medborgare och kan potentiellt inskränka våra demokratiers rättigheter inte sker under öppna och transparenta förhållanden misstänkliggör hela frihandelsavtalet och alla potentiella fördelar som målas upp.
Ett gäng ungdomar får den olyckliga iden på fyllan att bege sig till en av Gotlands kalkdammar där Uppsala Universitet odlar kräftor, i mörkret vadar de ut med ficklampor och hink. De är där för att tjuvfiska och när de fyllt kärlen till hälften och står där i sina badshorts, blir de ertappade och tvingas slänga tillbaka kräftorna i dammen. Olikt Nordkalk kräver de inte kompensation för miljöfarlig verksamhet, utan traskar glatt hem och känner att händelsen fick ett lyckligt slut. De har vare sig saboterat det pågående forskningsprojektet eller rubbat naturens ekosystem. Berusade tonåringar verkar således ha mer rim och reson än ledningen på Nordkalk.
Carolina Sundell
Carolina Sundell
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar