Svenskarna lider av Stockholmssyndromet

Riksbanken överväger att ge ut en digital valuta, en e-krona. Just nu är den sämsta av alla tider att övergå till ett kontantlöst samhälle och bli beroende av bankerna, skriver Carolina Sundell.

Under tiden som Riksbanken utreder en eventuell e-krona, finns där flera rävsaxar att ta sig an och det är vitalt att sätta sig in i vad en e-valuta skulle kunna innebära för penningpolitiken.

Tiden tickar på och Sverige går en framtid tillmötes där kontanter inte är ett gångbart betalningsmedel förutspår vice Riksbankschef, Cecilia Skingsley när hon förra veckan höll sitt tal: Övervägande inför ett kontantlöst samhälle.

Forskare på KTH förutspår att detta scenario kommer att inträffa redan 2023. Om Riksbanken inte lanserar en e-krona innan står vi handfallna utan egen kontantinfrastruktur.

För att undvika att lämna över befogenheter till bankerna måste Riksbanken inte enbart ge ut en e-valuta utan öppna för att åter ansluta svenska kronan till guldmyntfoten.

I ett läge när alla transaktioner sker elektroniskt, finns det alltid en överhängande risk för störningar. I den stunden så kommer allt för stort ansvar ligga på bankerna och det bör inte varken medborgarna eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) tillåta.

För att undvika att lämna över sina befogenheter till bankerna måste Riksbanken inte enbart ge ut en e-valuta utan öppna för att återigen ansluta svenska kronan till guldmyntfoten. En sådan lösning skulle bidra till finansiell stabilitet; minska skuldsättningen och få slut på ökningen av penningmängden som är oproportionerligt stor och skapar oönskad inflation.

Vice Riksbankschef, Cecilia Skingsley sa  »att alternativet till en e-krona är att staten allt mer detaljerat reglerar betalningsmarknaden«. Det skulle i sin tur skapa en byråkratisk process utan dess like för att se över den privata marknaden.

Men det som Skingsley implicit menar är att hon är osäker på vilken roll Riksbanken ska ha på betalningsmarknaden, hon vill inte trampa Klarna eller bankerna på fötterna, de är ju också makthavare av samma ställning.

Finanskrisen kan väl inte vara glömd? En läcka efter den andra, alla visar på samma sak; storbankernas avsaknad av moral och deras plundring av statskassor.

Efter alla dessa rapporteringar är det förbryllande att medborgarna förblir passiva och inte i någon stor utsträckning väljer att lämna affärsbankerna eller helt enkelt byta bank till exempelvis statliga SBAB. 

Det är paradoxalt att folket inte lösgör sig från rånaren, när banker sysslat med skattestöld, penningtvätt och skapat brevlådeföretag åt kunder, vilket utan tvekan är brottslig verksamhet.

När kontanter snart blir till monpolpengar, värdelösa, blir det än svårare för den kidnappade kunden att bryta sig loss och bli fri från förövaren. 

Detta handlar föga om hyckleri, mer om att statsmakterna (Riksbanken, Regeringen och Finansdepartementet) skyddar de finansiella institutionerna, men det bör betonas att folket lider av Stockholmssyndromet, ett uttryck för ett psykologiskt tillstånd och den relation som uppstår mellan den kidnappade och kidnapparen.

Det som skedde på en affärsbank i huvudstaden, bör användas som en allegori för att beskriva hur befolkningen agerar gentemot bankadeln. Efter alla bevis på att en affärsbank ser till vinsten och inte det allmännyttiga, delvis på grund av brist av regleringar men framför allt att de saknar människans medfödda moralkompass, trots det väljer folket inte bort affärsbankerna.

Det som gör att få säger upp sitt avtal med en bank, är att de olyckligt nog är bundna av kidnapparen som i dena tes är en ockrare, många är därtill skuldsatta med bolån, de är beroende av ett plastkort som är det ända accepterade betalmedlet i konsumtionssamhället eller så är de kanske i nöd av kommande kredit.

Om den fångade medborgaren tillåter kidnapparen, banken, att rymma från polisen, vilket i denna jämförelse bör vara Finansinspektionen, så gör folket detta genom att vara likgiltiga och tro på bankerna och systemet — ett instabilt korthus.

Kan medborgarna leva i en vald ovetskap och tillåta de privata bankernas verksamhet  att fortgå, vars förfarande de vet föga om; den finansiella handeln, »skuggbanksystemet«, hur kreditmarknaden fungerar och dess uppbyggnad?

Det är den sämsta tiden av alla möjliga genom historiens gång att övergå till ett kontantlöst samhälle. Mycket tyder på att vi går en sådan morgondag till mötes när Riksbanken nyligen meddelade att de testar en e-krona.

När kontanter snart blir till monpolpengar, värdelösa, blir det än svårare för den kidnappade kunden att bryta sig loss och bli fri från förövaren. Om människan fruktat för vem som ser över hens sparkapital, har det alltid gått att plocka ut detta när hen ville och förvara kapitalet i sitt egna kassaskåp. Förövaren har i ett kontantlöst samhälle få den absoluta makten och kan då se över allas gemensamma besparingar.

Dagens Arenas ledarskribent Daniel Mathisen målar upp problematiken med affärsbankerna och menar att vi måste: »Skydda samhället från bankerna«.

Det är inte en heroisk figur, en Batman som ska skydda lagstiftningen och allmänheten. Det är befolkningen som måste ställa sig upp och säga »Nu får det vara nog«.

Publicerat av Dagens Arena

Cum-ex läckan

När nyhetsmedier rapporterar om världens största bankers så kallade plundring av statskassor, var då vaksam med språkbruket och de begrepp som används. Ingen försköning får nämligen ges till stöld ur skattebetalarnas kassa.

Ett brott vars straff bör avgörs på objektiv grund; det handlar om att ta av de knappa resurser som försörjer vår gemensamma välfärd, de resurser som håller staten vid liv.

Skatterna är blodet som hjärtat pumpar och vi vet alla vad blodförlust kan leda till. 

Bankernas medvetna skatteförskingring undergräver normer och lagar. Detta tär på samhället mer än vi kan ana – och det går att dra slutsatsen att alla inte är lika för lagen.

Inofficiellt legitimeras skattesmitning – och företag och privatpersoner tar efter. Om de ansvariga inte ställs till svars och debatten tillåts avta bör vi frukta att utfallet leder till att rättsstatens legitimitet sätts ur spel.

Cum-ex-skandalen handlar om pirater. Pirater som plundrar.

Piraterna erkänner inte nationsgränser, de vill heller inte betala till gemensam försörjning. De vakar helst över egna skattkistor, när de inte är på jakt efter mer att fylla dem med.

De som har sysslat med skattestöld är inte omedvetna, de förtjänar benämningen Piratbanker.

Det har länge funnits bevis för affärsbankernas oegentligheter, en liknande skattestöld ägde rum i Sverige 2016, metoden var dock då inte densamma. Vid den förskingringen var flera av de svenska bankerna inblandade, de blev påkomna med att spara i statens skattekonto – för att senare kunna plocka ut miljardbelopp i avkastning.

Storbankerna gick vidare till Gå utan att passera fängelset.

Istället skickade finansminister Magdalena Andersson en remiss som ledde till att räntan på skattekonton avvecklades, den som tidigare var en god grund för att reglera skattebetalningar.

Det miljardbelopp som Skatteverket betalat ut till bland annat Swedbank, Nordea och Handelsbanken betalades inte tillbaka.

Inte långt efter det där beslutade Nordea att flytta sitt huvudkontor utomlands, i vad som kan ses som en protest mot en rimlig bankavgift.

En bank saknar generellt moralkompass, till skillnad från människans medfödda dito. Skattesvindling har på så vis blivit norm för bankfolk när de förförs av vinsten. Den blir en systematisk handling som utövas per protokoll. 

En advokat i nätverket som ligger bakom Cum-ex-läckan, kallar detta för organiserad brottslighet. 

Finansinspektion och Skatteverk kan med sina knappa medel inte alltid snappa upp bankernas sofistikerade skattesmittningsplaner. Det blev tydligt när det, i och med Panama Papers och Paradisläckan, visade sig att exempelvis Nordea skapat brevlådeföretag åt kunder och sysslat med penningtvätt.

Hur ska den byråkratiska processen och tjänstemännen i den kunna handskas med dem som hjälper kunder att undkomma skatt och i vissa fall till och med har avancerat till att stjäla skattemedel?

Den svenska statsskutan läcker. Piraterna har beskjutit den med sina kanoner, det gäller nu att snabbt täppa igen hålen.

Statens tjänstemän måste ha en trupp bestående av programmerare som kan utrusta Skatteverket med algoritmer som ständigt kalibreras för att täppa igen hålen. Det för att Sverige inte till slut ska stå där med ett av världens största nettokapitalutflöden.

Ett av botemedlen måste vara att statens bank SBAB börja konkurrera med sina privata gelikar och erbjuda en högre ränta som ger avkastning på pengarna. 

Publicerad av SVT Opinion

Bilden av landet är alltid en illusion

Är spola tillbaka-knappen intryckt, har samhällsutvecklingen avstannat? Är det i så fall på grund av avsaknaden av ideologi i politiken? Hur kommer det sig att går bra för vissa att ifrågasätta universella mänskliga rättigheter? Upprör detta er, då är ni aktiva medborgare som tänker rösta i det kommande valet. Delar ni den så kallade bilden av Sverige med Stefan Löfven eller Ulf Kristersson? Bilden av landet har plötsligt blivit av stor vikt och den bilden diskuteras nu flitigt i valspurten. När fasaden är på agendan så kan ingen betvivla att vi lever i ytligheternas tidsålder. 

Det är i detta valår av alla, som det skrivs in i historieböckerna att vi drunknade i den politiska teatern och sanningen slutade att eftersökas eftersom den ersattes av faktakoll, viralgranskare och alla mediernas ”experter”. I samma stund slutade vi samhällsvarelser att ifrågasätta status quo. Då dyker Hans Roslings spöke upp och spelar många ett spratt, speciellt för Fredrik Reinfeldt som tillfrågad av DN (1/9) gärna vill att medborgarna bara ska se de positiva samhällsaspekterna och hans agenda får inte förväxlas med godhetsknarkare. Glöm att en stor del av befolkningen lever på kredit, tala inte om några kommande flyktingströmmar eller klimatförändringar, sådana scenarior är alla dystopiska och vissa kommer att direkt skrika konspirationsteoretiker innan argument givits.

När konsensusen lägger sig som en tjock dimma över landet, blir det svårt att se de socioekonomiska problemen ur en annan människas perspektiv. Vilken bild dominerar herr partiledare, speglar den det vida sammanhanget eller är den tagen ur kontexten? Bilden bör förändras med samhällets fortskridande, så det blir lätt att den som talar om en illusion målar in sig ett hörn. Men både socialdemokraternas och moderaternas partiledare har när de lägger ordet bild på tungspetsen erkänt att de ser på styret av nationalstaten likt hur ett företag drivs och att det är av stor vikt att Sverige AB exporterar; allt från stål till vapen. När Financial Times intervjuar Ulf Kristersson, ger han sin begränsade bild av det land han säger sig vilja styra. Stefan Löfven reagerar inte för att han representerar väljarkåren, utan för att han visar sitt rätta jag: en representant för Sverige AB, som han själv inte rattar över. 

Politikerna har förlorat sin makt, det beror främst på att två sfärer som onekligen måste vara separerade smält ihop. En tydlig skiljelinje måste finnas mellan de som representerar en organisation, vilken det än må vara, och en vald partiledamot, annars hamnar medborgarna på avbytarbänken. Risken var och utfallet visar sig i frågan om vinster i välfärden att folket blev åskådare för en politisk teater. Infektionen har spridits sig snabbt, Riksdagen präglas av en dissonans, vilken är möjligt på grund av en konstant mangling av statistik, utredningar, och studier som utförs på uppdrag av särintressen. 

Utan Svenskt Näringsliv påverkan hade inte nedmonteringen skett av den välfärd skattebetalarna finansierat. Folket förtjänar inte ett styre som de absolut inte röstat fram, de förtjänar en fungerande stat och att dela på dess vinster. 

Risken är att vi alla den 9 september istället för att lägga våra röster kommer att spela på en enarmadbandit, vars algoritm räknar ut att det finns 256 olika kombinationer baserat på åtta partier. Vilken koalitionsregering som kommer att bildas beror föga lite på var partierna står ideologiskt utan enbart på den slutgiltiga rösträkningen. Dagen efter kan Sverige vakna upp till ett läge där de som röstade på M fick SD på köpet eller de som röstade på S fick ett bagage på motsatt blocksida. Vad kommer den enarmadebanditen att visa? 

Vi samhällsvarelser ruttnar som Homo economicus

Inom vårt släkte Homo sapiens är vi är alla individer men så länge våra gener inte muterat är vi fortfarande också altruistiska samhällsvarelser som är solidariska. Vår art har utvecklats med tidens gång. Individualismen ledde inte direkt till att människan blev Homo economicus, vars beteende är annorlunda, en egoistisk individ som instinktivt tänker på egen nytta och vinstmaximering. Förändringen sker inte när solen går ner och när marknadsekonomin introduceras, men den underlättas av att språket ändrar innebörd. Ordet nyliberalism beskriver inte en ideologi, även om detta påstås. 

Frukterna av kapitalismens så kallade ”fria marknad”, den som många trodde medförde ett förfinat levnadssätt och hög levnadsstandard, har lett till en teknologisk utveckling som gör att vi ser världen genom kameralinsen på vår smartphone, att vi blivit cykloper på grund av algoritmhelvetet och omställningen av vår kognitiva förmåga, har gjort att vi fått sämre koncentrationsförmåga än en guldfisk. Historielösheten är uppenbar, vi drar inga lärdomar av vad som orsakade Romarikets fall, vi fortsätter att upptas av de primitiva lustarnas begär; kroppens utseende fixerar oss, surdegsbrödet och det ekologiska vinet förtär vi, men viktigast av allt för den moderna individen är pengarna vilka är den tillgång på den sociala arenan som bestämmer utfallet av allt under livets gång. I det sistnämnda finns hemligheten och en del av problematiken i dilemmat.  

Människan har vaggats in i att tro att hen behöver mer av en monetär valuta utan värde, inte för att byta till sig en vara och finna lyckan utan för att säkra sin materiella värld. Ju mer hen har, desto säkrare, välmående och bättre materiellt liv kommer hen att leva. Något som torde vara en sista utväg har blivit normen, att skuldsätta sig för en obestämbar framtid. Men detta inte utan ett pris, främst oron men också något som var omöjligt vid skuldens begynnelse, att bankerna får ockra. 

Många har blivit förtrollade av konsumtionshetsen. I de rika OECD-länderna manifesteras synvillan genom uppmaningen att vi ska köpa nyproducerat, men endast om det är ”hållbart”. Dubbelmoralismen är uppenbar när vi går till sopsorteringen och hittar dit via smartphones GPS-funktion, vars hårdvaras mineraler är utvunna från en gruva där barnarbetare slavar för det nya koloniala imperalistherraväldet styrt av oligopolen. Det är svårt för många att förstå vem som ska stå till svars, trots att 71% av världens utsläpp emanerar från endast 100 företag, media lägger ofta bördan på individnivå.

Den stora delen av världens befolkning bor i urban miljö där ingen undgår se att många blir utarmade när klyftorna ökar och förmögenhetskoncetrationen i rask takt stiger. Privata donationer blir nödvändiga för att klara flyktingmottagandet då välfärden rustats ner och staten krympts till den grad att den inte längre kan leverera trygghet och säkerhet. Det som Thomas Hobbes menade, att ett liv i samhället utan en stat skulle bli ensamt, fattigt, eländigt och brutalt har infriats och blivit verklighet för medborgarna.

För att gå till roten med problemet vore de makthavande tvungna att damma av en bortglömd ideologi eller att tänka längre än hur de ska segra i kommande val. Korthuset kan i vilken stund som helst kollapsa, speciellt när staten styrs efter BNP-tillväxt och den nya form av centralisering som lett till att EU-reglement går före nationens intressen. 

Sverige är ett exempel på en nation som haft en stark stat, med detta menas en välfylld statskassa med inkomster från ett högt nettoskattetryck på kapital, bolag och arbetsföra invånare samt en tät bolagsportfölj inom främst allmännyttan. Själva mentaliteten bakom en välorganiserad stat, med en hög beskattning, är att alla samhällsvarelserna bidrar och får ta del av välfärdskakan när de behöver.  De som argumenterar för att den svenska modellen skulle vara att ta från de rika och ge till de fattiga, begår intellektuell harakiri. Medvetet vill de missuppfatta och ser inte att likt i naturen lever medborgarna i symbios och samhället som en helhet kan endast fungera om vi alla bidrar. Det går inte att aktivt välja att vara självständig, från den plats där man fötts och fått statligt finansierad grundskola till högre utbildning. 

När vi blickar tillbaka bör vi veta att det inte är mänskligt att vilja berika endast sig själv. I nära minne har många svenskar två händelser som visar att Homo economicus lever bland oss; Leif Östling som skryter om den summa pengar han betalat till staten, men det bör betonas att enligt ett progressivt skattesystem är summan liten. Till en journalist utbrister Östling därefter; Vad fan får jag för pengarna? Det enda svaret som en rationell samhällsvarelse kan ge på frågan, är trygghet och möjligheten att när som helst kunna nyttja välfärden. Det andra belägget för existensen av denna art är Ingvar Kamprad, som inriktade sin livsföring på ”att maximera sina materiella tillgångar”. Låt oss dra en parallell till att spela monopol: han ville till alla pris undvika att hamna på spelbrickan skatt. I det verkliga livet har medborgarna inte det valet, lika lite som om de kastat en tärning. Kamprads handlande kan uppfattas som patologiskt beteende: att vilja ”rigga” spelet. 

När aktiebolagen utvecklades i början av 1200-talet, konstruerade man dessa så att den juridiska personen (persona ficta) kan göra samma beslut som den fysiska personen. Att lösgöra den fiktiva personen från den fysiska är en utveckling som lett till avsaknaden av moral. Farligt var det att ge rättskapacitet åt en fiktiv person. När detta sker är inte alla lika inför lagen och i nutid har det luckras upp ytterligare och den verkliga människan utan moralkompass börjar se sig själv som ett företag som ständigt måste marknadsföra sig. Utan anställningsavtal och i en uppkopplad värld är vi ensamma. Fysiskt socialiserar vi inte och ingen beröring krävs för att få uppskattning och gehör i den virtuella världen. Homo economicus säregna drag och beteende kommer att förändras ytterligare i framtiden. Automatiseringen kommer leda till än fler som lever i otrygghet. 

Vad kommer människan nu göra för att ta sig ur det dilemma och predikament som hon finner sig i? Medborgarlön är en idé, men inte lösningen. Det är inte lätt att kapa den arm som föder en, många tror sig stå i skuld till kapitalismen som medfört välstånd och botemedel, men synsättet har också lett till psykisk ohälsa och dåliga eller inga skyddsnät för befolkning. Det fria marknadstänket har förgiftat homo sapiens och stjälpt henne genom möjligheten att resa lång bort från vintern, släta ut rynkorna i ansiktet och ständigt vara uppkopplad till en kunskapsbank på internet. Hur kan djuret människan ta sig loss när hennes lustar tillfredsställs?

Låt oss nu inte argumentera om människan i grunden är tävlingsinriktad och konkurrensorienterad, eller ej, det som är intressant är hur det beteendet är kopplat till kapitalackumulation och därmed växande makt. I grund och botten måste vi ändra på vilket sorts beteende som ska belönas, detta kommer förändras om vi har en crowd-sharing-ekonomi där vi kollektivt fördelar de resurser vi har, inte av att vi nedrustar staten och låter alla klara sig på egen hand och spela på livets lotteri som individualister.  

Publicerad i Sans (Fritanke Förlag) Nr 2. 2018

Om Strejkdebatten tystnar upphör samhällsutvecklingen

Dagens Arena har publicerat min debattartikel:

http://www.dagensarena.se/opinion/om-strejkdebatten-tystnar-upphor-samhallsutvecklingen/

Lena Anderssons folkhem i Sveas Son

Min kritik av Lena Andersson nya roman Sveas Son, mer specifikt hennes allegori av folkhemmet: 

http://flamman.se/a/folkhemmet-har-inte-nart-kapitalister-vid-sin-barm

Den fria marknaden tömmer politiken på ideologi

Jag har skrivit ett debattinlägg för Dagens Arena:

http://www.dagensarena.se/opinion/den-fria-marknaden-tommer-politiken-pa-ideologi/

Ett befläckat pris

Jag har skrivit en artikel för Opulens kulturmagasin:

http://www.opulens.se/opinion/ett-beflackat-pris/

Den franska aristokratins tuppfäktning

Det är främst den franska presskåren men likaså internationell press som önskar att två av de mest förmögna männen i Frankrike: Bernard Arnault och François Pinault ska ha en fejd likt Medici och Borgias släktens under Renässansen. Att romantisera en giganternas kamp i hopp om att få skriva artiklar med filmintriger där filmen Thomas Crown Affair kommer till liv; en miljardär som stjäl konst, korsbefruktas med en James Bond skurk. De två fransmännen är inte strukturella motsatser utan på de flesta punkter typiska aristokratfigurer som tillhör en avskärmad elit. 

François Pinault har fått tillstånd av Paris borgmästare att omvandla Börshuset, La Bourse de Commerce, till Pinault Foundations konstmuseum, som kommer att öppna våren 2019. Föråldrade må de fysiska börshusen vara, alla transaktioner är sedan länge elektroniska. Den sista spiken i börsens kista har snart hamrats av startups inom Fintech som revolutionerat branschen med avgiftsfri aktiehandel. Stockholms Börshus, 1700-tals byggnaden på Stortorget, huserar inte längre fondbörsen där hittar man endast Nobelmuseum och Svenska Akademin; omringade av en otålig journalistkår. Vitterhetens akademi vittrar bort efter alla intriger emellan ledamöterna, och många undrar om de aderton kommer dela ut ett nobelpris i litteratur i år.

Bernard Arnault är ägare av Louis Vuitton Möet Hennessy, sitter på det ärvda chateaut, har anklagats för ”insider trading” vid flera tillfällen och frotterar sig med de som sitter på maktsätet. Tidigare korkade han upp den egna champagnen när Sarkozy blev president, numera ses han i vimlet med Emmanuelle Macron och hans fru. Bernard Arnault är inte den att hålla fast i tyglarna, utan var en av de första företagsledarna att träffa sin amerikanska gelike; Donald Trump, efter att Trump krönts till president och lova honom att öppna en Louis Vuitton-fabrik i South Carolina.

Det intrigfyllda dramat som ständigt omger LVMH, trappades upp 2010 när företaget skulle köpa aktier i modehuset Hermés. För att maskera sitt köp av en avsevärd andel i rivalen och efter en klunk ur girighetensbägare gjorde LVMH sig skyldiga till att använda olagliga derivativinstrument. LVMH var tvungna att backa efter en saftig böter och flera ilskna och pinsamma uttalande av Hermés vd. Sedan var det glömt att Arnault en gång sagt att de enda konkurenterna han ser upp till är Hermes och Chanel. 

På Paris Haute Couturevecka förra året, såg det inte ut som att Chanels Karl Lagerfeld och Diors nya chefsdesigner fått ”memon”, från managment consulting firman Bain & Company, vars rapport visar på att försäljningen av lyxvaror skulle komma att ta fart vid årsskiftet. Modelitens créme de la créme verkade övertygats att tilltron till marknaden för lyxvaror ända sedan finanskrisen 2008 sett dyster ut. Både på Diors och Chanels visningar såg det ut som en kommande depression var trolig; det gråa, svarta och heltäckande var det enda som genomsyrade kollektionerna. 

”Det smogliknande utsläppet, en symbolik som lätt förde en välbetänkt till att Trump eldat upp Paris klimatavtal.”

Chanels gäster satt nedanför en kopia av Eiffeltornet, de inbjudna kunde inte skönja den spetsiga toppen av kopian som var täckt av mörk rök som pyste ut i taket av Grand Palais. Det smogliknande utsläppet, en symbolik som lätt förde en välbetänkt till att Trump eldat upp Paris klimatavtal. För en inte så kritisk modesfär, en mer långsökt association; 71% av världens utsläpp emanerar från endast 100 företag. 

När Frank Gehry designade Louis Vuittons Foundations konstmuseum i Bois de Boulogne för Bernard Arnaults räkning, var tanken att arkitekturen skulle likna ett moln, när besökare på invigningen 2010 fick se strukturen för första gången liknade det mer hissade segel i glas. För modehuset Chanel är det sedan länge givet att hålla sina visningar i Grand Palais, ett storslaget skepp byggt i Beaux-Arts stil, inspirerat av Kristallpalatset på sin tid i Hyde Park. Även Stockholmsutställningens industrihall i gjutjärn, i Kungsträdgården, 1866, härstammar från samma ritningar. 

Inte långt ifrån den Parisiska utställningshallen kommer börshuset, i 1er arrondissement, renoveras och bli Arnaults rival Pinault Foundations museum. François Pinault som styr Pinault Foundation och bossat över Kering-gruppen tillsammans med sin son, äger flera av giganterna bland modemärken som Gucci, Alexander McQueen och Brioni. Sedan han lämnat över rodret till sonen François-Henri Pinault har han ägnat åren åt att införskaffa en av världens största samtida konstsamlingar och köpa auktionshuset Chirsties. 

För alla de som också önskar att investera i konst och förvärva otaligt med konstverk, är det svårt att undvika moms och komission, enligt artsy.com kan en skapelse kosta 40% mer än vad det klubbats för. Pinault simmar i konst för att han lätt kan kamma hem den utan avgift. 

Duopol har de två auktionsjättarna Sothebys och Christies, bägge sysslar med så kallade vanskliga ”chandelier bids” för att snabbt höja från utropspris. Sotheby ger tillkänna sin nettovinst varje år, tillskillnad från Christies som efter att Pinault blivit aktieägare går det inte att hämta verksamhetens vinstrapport.

Tankarna går så ledes till Tornatores film The Best Offer, där Pinault kan speglas i huvudkaraktären; en herre anställd på auktionshus, genom fulspel lyckas han klubba hem konstverken till fördelaktigt slutpris och vinna alla de åtråvärda till sin egen samling av konst. Detta gör han i slutändan för att fylla ett dolt rum i sin våning med porträtt. Skillnaden med François Pinault är att han inte kan nöja sig med att hänga skatterna endast i hemmet sitt. The Guardians skribent antyder att det handlar om att Pinault vill överträffa Arnaults konstmuseum som Gehry skulle kalla en farkost som huserar storslagna verk av Matisse och Olafur Eliasson. Det är kanske därför han ihärdigt sökt med lykta och lampa, främst i Frankrike men också Europa för att finna en värdig lokal för sin samling med över tretusen konstverk som sträcker sig från 1900-tal till nutid. 

”viftade med vitflagg eftersom den franska byråkratin inte arbetade i enlighet med hans krav”

Efter Pinault i många år stridigt för att få ta över Renaults fabrikslokaler på Ile Seguin ön i mitten av Seine-floden, skrev han en insändare till Le Monde och viftade med vitflagg eftersom den franska byråkratin inte arbetade i enlighet med hans krav. Istället fick han tillslut bege sig till Venedig, en värdig punkt på kartan med dess konstmässa Biennale och kanske sneglade Pinault på Guggenheims Collections närvaro i staden. Likt Peggy Guggenheim valde han att restaurera, i detta fall både Palazzo Grassi som öppnade 2006 och Punta della Doagana några år senare. 

”istället för att riva det gamla som så ofta sker i både Stockholm som Paris, har man skrivit på ett 50års-hyreskontrakt med staden”

I hjärtat av Paris har François Pinault nu stationerat sin samling värd mer än 1.2 miljarder, istället för att riva det gamla som så ofta sker i både Stockholm som Paris, har man skrivit på ett 50års-hyreskontrakt med staden och kommer att restaurera Bource de Commerce. Framtiden får förtälja vad den japanska arkitekten Tadao Ando kommer att göra med den cirkulära 1700-tals byggnaden. Det ryktas att Ando kommer installera en cylinder i betong, om den kommer att täcka takmålningarna, de allegoriska frontonerna av konstnären d’Aristide Croisy är oklart.  

The Guardians skribent erkänner att det vore underhållande att se de två överklassmännen tampas med inte när den franska ekonomin är i sådant dåligt skick. I en värd med allt fler oligopol är kanske vad Adam Smith skrev i ”Nationernas Välstånd” 1776 glömt; att ihärdig fri konkurrens är grundprincipen i marknadsekonomin.