Är spola tillbaka-knappen intryckt, har samhällsutvecklingen avstannat? Är det i så fall på grund av avsaknaden av ideologi i politiken? Hur kommer det sig att går bra för vissa att ifrågasätta universella mänskliga rättigheter? Upprör detta er, då är ni aktiva medborgare som tänker rösta i det kommande valet. Delar ni den så kallade bilden av Sverige med Stefan Löfven eller Ulf Kristersson? Bilden av landet har plötsligt blivit av stor vikt och den bilden diskuteras nu flitigt i valspurten. När fasaden är på agendan så kan ingen betvivla att vi lever i ytligheternas tidsålder.
Det är i detta valår av alla, som det skrivs in i historieböckerna att vi drunknade i den politiska teatern och sanningen slutade att eftersökas eftersom den ersattes av faktakoll, viralgranskare och alla mediernas ”experter”. I samma stund slutade vi samhällsvarelser att ifrågasätta status quo. Då dyker Hans Roslings spöke upp och spelar många ett spratt, speciellt för Fredrik Reinfeldt som tillfrågad av DN (1/9) gärna vill att medborgarna bara ska se de positiva samhällsaspekterna och hans agenda får inte förväxlas med godhetsknarkare. Glöm att en stor del av befolkningen lever på kredit, tala inte om några kommande flyktingströmmar eller klimatförändringar, sådana scenarior är alla dystopiska och vissa kommer att direkt skrika konspirationsteoretiker innan argument givits.
När konsensusen lägger sig som en tjock dimma över landet, blir det svårt att se de socioekonomiska problemen ur en annan människas perspektiv. Vilken bild dominerar herr partiledare, speglar den det vida sammanhanget eller är den tagen ur kontexten? Bilden bör förändras med samhällets fortskridande, så det blir lätt att den som talar om en illusion målar in sig ett hörn. Men både socialdemokraternas och moderaternas partiledare har när de lägger ordet bild på tungspetsen erkänt att de ser på styret av nationalstaten likt hur ett företag drivs och att det är av stor vikt att Sverige AB exporterar; allt från stål till vapen. När Financial Times intervjuar Ulf Kristersson, ger han sin begränsade bild av det land han säger sig vilja styra. Stefan Löfven reagerar inte för att han representerar väljarkåren, utan för att han visar sitt rätta jag: en representant för Sverige AB, som han själv inte rattar över.
Politikerna har förlorat sin makt, det beror främst på att två sfärer som onekligen måste vara separerade smält ihop. En tydlig skiljelinje måste finnas mellan de som representerar en organisation, vilken det än må vara, och en vald partiledamot, annars hamnar medborgarna på avbytarbänken. Risken var och utfallet visar sig i frågan om vinster i välfärden att folket blev åskådare för en politisk teater. Infektionen har spridits sig snabbt, Riksdagen präglas av en dissonans, vilken är möjligt på grund av en konstant mangling av statistik, utredningar, och studier som utförs på uppdrag av särintressen.
Utan Svenskt Näringsliv påverkan hade inte nedmonteringen skett av den välfärd skattebetalarna finansierat. Folket förtjänar inte ett styre som de absolut inte röstat fram, de förtjänar en fungerande stat och att dela på dess vinster.
Risken är att vi alla den 9 september istället för att lägga våra röster kommer att spela på en enarmadbandit, vars algoritm räknar ut att det finns 256 olika kombinationer baserat på åtta partier. Vilken koalitionsregering som kommer att bildas beror föga lite på var partierna står ideologiskt utan enbart på den slutgiltiga rösträkningen. Dagen efter kan Sverige vakna upp till ett läge där de som röstade på M fick SD på köpet eller de som röstade på S fick ett bagage på motsatt blocksida. Vad kommer den enarmadebanditen att visa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar