Kungliga Myntkabinettet/Sveriges ekonomiska museum flyttas. Tro inte att flytten sker på grund av att vi går till mötes det kontantlösa samhället.
Lasset går från egna adressen på Slottsbacken till vad som sägs vara nya lokaler. Om sanningen skall fram har museet inte råd att betala marknadshyran. Det är därför missledande att kalla detta för en vanlig flytt, det handlar om en sammanslagning, Myntkabinettet tvingas snart husera hos Historiska Museet på Narvavägen.
Förlora inte intresset, för det är inte ett museum som bara riktar sig till samlare av mynt utan det är landets ekonomiska museum som skall informera om allt från sparande utifrån ett historiskt perspektiv, vad banker gör när de sysslar med penningtvätt, till alla fördelar med en framtida e-krona.
Anledningen till att flera museer hotas av höjda hyror beror på hyresregleringen för statens fastigheter som trädde i kraft år 1991 på Carl Bildt-regeringens önskan. Riktlinjer som funnits mellan fastighetsförvaltaren och lokalbrukaren försvann vid denna så kallade reform eller låt oss säga som det var, en avreglering.
Ombildningen av statens fastighetsförvaltning, med efterföljande bolagiseringar ledde till att riktlinjerna försvann, museernas nya hyror skulle sättas och inte särskilt chockerande började marknadsanpassade hyror brukas på de lokaler som ligger i byggnader med kulturhistoriskt värde. ”Vilka hyror, om ens några, bör tas ut för dessa lokaler, och efter vilka principer?”, undrade Roland Andersson, emiritus i fastighetsekonomi och Bo Söderberg i en artikel på nationalekonomi.se
Den frågan går att ställa till Olle Wästberg som när transformationen skedde arbetade på finansdepartementet och skrev under propositionen 1991/92:44. Han biktade sig sent omsider. Det borde varit uppenbart vad som skulle ske när man lämnade Byggnaddsstyrelsens så kallade lokalförsörjningsmonopol och på så vis lät museerna ta på sig kostnadsansvaret för sina lokaler. Wästberg menar i dag att det inte var menat att det skulle bli marknadsanpassade hyror och skriver i SvD att det med åren "perverterats in i ett marknadstänkande som inte var avsikten för museerna.”.
Frågan borde ställts på 90-talet: är det någonsin rimligt att använda marknadsekonomiska principer för lokaler som i själva verket saknar marknad? Samma frågeställning torde eka i maktens korridorer i dag. Tanken som ligger till grund för statens ägande i detta fall är att tillgodose de primära verksamheterna, det gäller samtliga museer, exempelvis Medelhavsmuseet och Naturhistoriska, med lokaler. En museiledning skall aldrig behöva dra ner på sin verksamhet för att kostnaden av hyran äter av budgeten.
Museerna får inte hamna i finansiellt obestånd när de ska ägna sig åt det viktiga att tillhandahålla historia och kultur till invånarna. Trots detta kom Finansutskottet i en granskning fram till ”att det inte är lämpligt att påbörda parterna en bestämd hyressättningsmodell”. Konsekvenserna är i dag alltför uppenbara och sorgligt är det när Sveriges äldsta museum tvingas i väg från sin boning och måste krympa ner, precis som människor måste när marknadshyror introduceras. Hur många flera museer måste drabbas för att vi skall skrota marknadshyror?
Publicerad av Expressen
Bra skrivet!
SvaraRaderaNyliberalernas "marknadshyror" måste stoppas. Det är så sjukt att de klassiska liberalerna idag framstår som långt till vänster om dagens sk vänster. De klassiska liberalerna gjorde skillnad på att få sin inkomst i sömnen utan egen arbetsinsats och att få inkomst av arbete. De ville bort från det feodala samhället där feodalherren kunde ligga på slottet och suga ut de mer eller mindre livegna bönderna. De klassiska liberalerna hade mao, liksom Marx,också ett mervärdes-synsätt där de ansåg det vara fel att suga ut frukterna av andras arbete. Något nyliberalismen vänt ut och in på.
Stuart Milll skrev t.ex (ordet landlord på engelska kan ju både betyda godsherre och hyresvärd)
”Landlords grow rich in their sleep without working, risking or economizing. The increase in the value of land, arising as it does from the efforts of an entire community, should belong to the community and not to the individual who might hold title.”
Han skrev också:
”If some of us grow rich in our sleep, where do we think this wealth is coming from? It doesn’t materialize out of thin air. It doesn’t come without costing someone, another human being. It comes from the fruits of others’ labors, which they don’t receive.?”
Samt:
”They grow richer, as it were, in their sleep, without working, risking, or economizing. What claim have they, on the general principle of social justice, to this accession of riches? In what would they have been wronged if society had, from the beginning, reserved the right of taxing the spontaneous increase of rent, to the highest amount required by financial exigencies?”
Även Adam Smith hade samma åsikt. Såsom ekonomiprofessor Michael Hudson brukar påpeka var en fri marknad för t.ex Smith och Mill en marknad fri från parasitism - nyliberalerna har vänt ut och in på det genom att påstå att en fri marknad ska vara fri för parasiterande på andras arbete.
Ekonomiprofessor och ”nobel”pristagaren” Angus Deaton uttryckte det så här:
”That is, the fact this economy isn’t what we’ve been told. In reality, it’s largely a rent-seeking based system, in which a meaningful percentage of the people who earn the most money are not only not adding value to society, they’re in fact parasites feeding off the general public.”
Hyresvärdar ska ha inkomster i förhållande till de utgifter för underhåll som de lägger ned. Bruksvärdesprincipen måste återinföras där hyresgästföreningen får mer makt samt där de privata värdarnas hyror styrs av allmännyttans hyreshöjningar.
Det är dags att få en ekonomi som slutar gynna parasitism.