Marknadsliberalismen en spökhistoria

Det blir allt svårare att utkräva ansvar för svenska statens vanskötsel av välfärden.

Nya Karolinska har blivit något av en symbol för marknadsliberalismens misslyckande, och ett exempel på hur politiken har abdikerat till förmån för marknadskrafterna. 

Daniel Suhonen, en av initiativtagarna till den socialdemokratiska föreningen Reformisterna, och grundaren av tankesmedja Katalys, skriver i Aftonbladet att ”staten dragit sig tillbaka och låtit odugliga och vandaler med lägst anbud och stora utdelningsambitioner ta över”. Att formulera sig som att själva staten skulle ha tagit ett steg tillbaka, är inte hela sanningen. Staten lever bara ett självständigt liv i en filosofisk debatt kring vad staten är, med exempelvis Lena Andersson eller Platons ande, men inte när vi försöker förstå den statliga strukturen. Staten kan inte självmant ta ett kliv, den styrs alltid av någon, i vårt land görs detta av de folkvalda representanterna men i modern tid också allt mer av så kallade policy-professionella (sakkunniga vid regeringskansliet). Dessa konsulter underminerar demokratin, de icke folkvalda har blivit fler än de folkvalda och försvårar därför maktanalysen. 

Det är lätt att tro att det är politikerna som ska hållas ansvariga. Det pekas ofta på en person, en minister som kan hållas ansvarig för en upphandling eller privatisering.

Men problematiken är mer komplex än så. Politikerklassen har avhänt statens makt inklusive makten över Riksbanken, som även den är statlig men sedan 90-talet oberoende med en direktion av icke folkvalda.

Det statliga sköts som ett aktiebolag i avsaknad av politik, för konstigt nog bedrivs ingen politik och inte heller någon fördelningspolitik. De tunga lyften och styrningen har lämnats till marknaden. Det är i detta beskrivna vakuum som nyliberalismen grott, och det statliga med berått mod av politikerna medvetet har överlämnats till privata företag.

Makthavarna har i ett avancerat illusionsnummer försökt sig på ett trolleritrick för att få medborgarna att tro på att de nyliberala reformerna genomförts för ”det allmänas bästa” och att de ökat (en fiktiv) valfrihet.

Chefredaktören för den Socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Payam Moula, skriver i sin text Folkhemmet 2.0 i Expressen (7/2), att ”decenniet vi lämnar bakom oss är ett där (ny)liberalismen slutligen dog, såväl politiskt som intellektuellt”.   

Men är det möjligt att skriva en dödsruna över ett politiskt projekt som i högsta grad lever i maktens korridorer? Nej, nyliberalismen kan bara utrotas om marknadsspöket som sedan slutet av 80-talet hemsöker Sverige och har befäst sig här, delvis med hjälp av EU och dess konvergenskriterier, drivs ur landet. Alla framsteg som det svenska samhället gjort under 1900-talet, med dess starka offentliga sektor har kunnat rullas tillbaka just på grund av det nyliberala projektet. Den bakvända logiken som kom med nyliberalismen, var bland annat ett tak på offentlig sektor och ett överordnat inflationsmål på 2 procent, det godtogs i samband med införandet av Maastrichtfördraget. Detta hämmar nu nationens ekonomiska potential och produktionskapacitet. I denna stund när Sverige behöver öka sysselsättningen och investera i framtiden är Riksbankskommittén i full fart med att skriva in Maastrichts artikel 123 i svensk grundlag, ett förbud mot monetär finansiering av staten. Ett EU-direktiv som hämmar nationens ekonomiska tillväxt och krymper staten, samt tillåter privata banker att skapa samtliga pengar i samhället.

Men hur kan de som styr nationen och staten medvetet ha övergivit idén om att en gedigen planering inför framtiden är livsnödvändig? De folkvalda känner sig trygga för kritik när de överlåtit ansvaret och skötseln av allt gemensamt, till något så svårgreppbart som marknaden, vilken är oemottaglig för kritik. Politikerna rättfärdigar sitt handlande med en sentens som ekonomen Adam Smith myntade: den osynliga handen och dess ingripande i fördelningsfrågor. Möjligtvis kan regeringen skjuta till några ynka otillräckliga miljarder till välfärden, dessa kommer inte ur intet utan är så klart tagna från någon annan del av statens maskineri, som på bekostnad av förflyttningen måste blöda. 

Nyliberalismen är en en intellektuell katastrof, men politiskt långt ifrån död. 

Om de politiska zombies som tillber marknaden mot förmodan skulle vakna till liv igen så har jag ett första förslag på vad de skulle kunna göra för att göra om, och göra rätt:

Börja med att väcka den sovande draken, det statliga bolåneinstitutet, SBAB.

Låt SBAB börja arbeta i nationens tjänst och investera i statliga projekt för samhällets bästa. För den kortsiktiga marknaden är inte intresserad av bostadsplanering, integration, allmän infrastrukturförsörjning och full sysselsättning. 

Ställ riksbankschefen till svars på riktigt!

Riksbankschefen Stefan Ingves besökte förra veckan SVT:s Morgonstudion. Det är inte var dag journalistkåren får möjligheten till en frågestund med självaste riksbankschefen. Förväntningarna, en intervju med en person i en sådan central maktpost, bör vara höga. När journalisten och programledaren Carolina Neurath fick chansen, levererade hon en inte särskilt subtil kritik mot riksbankschefen, den handlande dock enbart om att Stefan Ingves behållit posten längre än sina föregångare och att Riksbanken inte är kapabla att leverera korrekta ränteprognoser. En liten pik fick Stefan Ingves om att svenska hushåll är bland de mest skuldsatta i världen, men detta faktum är svårt att greppa utan kontext kring hur ett sådant skuldberg uppstått och fortsatt växa. Frågorna som Carolina Neurath ställde fungerar egentligen bara om frågeställaren i grunden är individualist och låtsas att Riksbanken inte sedan länge avhänt sig styrning och makt av penningsystemet till affärsbankerna. Detta maktövertag har skett i snabb takt sedan kreditavregleringen 1985, den så kallade Novemberrevolutionen.
x
Vad menas med att vara individualist i detta avseende? Jo, att snävt ha bolåneräntan i åtanke (det är missvisande av SVT:s journalist att anspela på en korrelation mellan reporäntan och bolåneräntan) och hoppet om att svensk ekonomi är ”stark” så länge finansmarknaden går på högvarv och gynnar spekulanter. Denna individualisering blir allt vanligare inom journalistiken, att inte först se till befolkningens bästa utan istället egenintresset. Att titta på Riksbankens felaktiga försök till att gissa reporäntan faller platt så fort vi erkänner att räntekanalen inte längre är ett av centralbankens verktyg för att utöva styrning. En opartisk journalist som inte har något aktieinnehav i en affärsbank eller liknande, kan med ovannämnda frågeställningar endera vara oinformerad eller vilja spela med i penningspelet. 
Tankehaveriet som ofta uppstår kring centralbankers makt beror till stor del på okunskap om hur illa fungerande nuvarande penningsystem är. Många är ovetande om att affärsbankerna, mer specifikt storbankerna, är dagens regenter och har kommit att styra över nationens totala penningmängd och skapandet av våra pengar. Låt tanken sjunka in att det inte är staten, det vill säga inte Riksbanken som skapar våra pengar och styr över köpkraften i ekonomin, utan vinstdrivande banker. Allt är upp och ner, staten har slutat skapa pengar och affärsbankerna tillåts numera skapar pengar ur intet och behöver inte alls som många tror täcka utlåningen i förväg. Detta erkänner numera flera av världens centralbanker och detta faktum är fastslagit i en empirisk studie. 
De negativ konsekvenserna av att ha ett banklett penningsystem är många. En av de mest uppenbara är att när pengar skapas i samband med affärsbankers långivning hamnar majoriteten av de nyskapade pengarna på finansmarknaden och i finansiering som inte ingår i BNP. Ett förtydligande är viktigt här, skeendet innebär en snedvridning av den ekonomiska utvecklingen och leder till att kapitalinkomster prioriteras på bekostnad av lönearbete.    
Kurslitteraturen i ekonomi på landets universitet har trots högljudda forskares och ett fåtal centralbankers anmärkningar, inte hunnit i kapp, trots att många år passerat sedan Bank of England släppte en rapport som visade på att mer än 97 % av pengarna i ekonomin är skapade av affärsbanker. Dagens undervisning beror till stor del på vilken föreläsare studenterna har tur att få och speglar sällan de verkliga förhållanden. Affärsbankerna och marknadskrafternas styrning av penningmängden undgår därför inte bara journalister utan även morgondagens makthavare. 
Med rätt förståelse, vore det lätt för dem dra slutsatsen att Riksbanken bara agerar bank åt affärsbankerna, att deras huvuduppgift simpelt kommit att likna en uppbackningscentral för affärsbankernas transfereringar sinsemellan. Den viktiga uppgiften att kontrollera nationens totala penningmängd och styra den, och även se till att säkra svenska kronans värde, är inte längre något en riksbankschef och hans direktion har någon direkt makt över när de tillsammans med våra politiker tillåtit privatiseringen av skapandet av våra pengar. 
Det är ytterst problematiskt att bankerna i praktik har monopol på skapandet av pengar och att vi har betalningsmedel i form av affärsbankspengar som skapats i samband med lån. Att enbart dessa privata skuldbärande pengar hålls vid liv och får sin officiella status, sitt förtroende, beror framför allt på uppbackning av staten och dess insättningsgaranti. 
Stefan Ingves har under sin mandatperiod suttit på åskådarbänken och låtit affärsbankerna överta i praktik hela betalningssytemet, här ryms en drös med kritik som Carolina Neurath helt utelämnade. När vi inser kapandet av penningsystemet blir det svårt för alla journalister som får möjligheten att tala med Riksbankens ansvarige att inte ställa en enda fråga om all riskerna för ett samhälle som enbart har privata pengar i cirkulation.
Ett penningsystem som styrs av privata banker rubbar nationens maktförhållanden, det hela handlar om en av de vitala maktsfärerna för att bibehålla ett lands suveränitet. Penningsystemet är minst lika viktigt som domstolsväsendet. Tänk er ett skräckscenario med privata domstolar och inse då att det finns ett minst lika skrämmande exempel: affärsbanker som bestämmer pengars första användare och styr över köpkraften i ekonomin. Det är Sverige i dag. När vi torde ha ett jämlikt penningsystem, har vi med detta scenario (i kombination med minusränta) fått en ökad förmögenhetskoncentration, en allokering av pengar i händerna på de som redan har mest. Den kapitalägande klassens härskartid är kommen. Vinstdrivande banker skapar våra pengar och det är under dessa osäkra förhållanden vi lever sedan flera år tillbaka. 
Konsekvenserna syns mer för var dag. Det är bara att titta närmare på skapandet av våra pengar och lära sig mer om penningsystemet, så kommer pusselbitarna falla på plats. Fastighetsbubblan som uppstått på grund av att affärsbankerna tillåtits skapa pengar i mestadels spekulationssyfte kommer till slut att spricka. Vi behöver arbeta för en trygg framtid för samtliga medborgare, affärsbankspengar är inte säkra, lösningen är således statliga pengar. 
Ingen stor ekonomisk kris har ännu drabbat oss, så varför behövs förändring nu? Därför att statliga pengar aldrig kan gå upp i rök, vilket privata pengar kan om ekonomin dalar, stagnation uppstår eller än värre en depression. Räddningen är att Riksbanken ger alla medborgare e-kronekonton och utfärdar e-kronor, men bara tillsammans med en penningreform som tar ifrån affärsbankerna rätten att skapa pengar i samband med lån och ger staten ensamrätt på att skapa pengar.   
Publicerad av INIT.

Allra-domen: Grönt ljus för mer spekulation

Domen i Allra-härvan föll i fredags i Tingsrätten. Pensionsspekulanterna friades och pensionsspararna åkte på en nit, när skadestånd för Pensionsmyndigheten uteblev. Åklagaren fick bakläxa av domaren på samtliga punkter av det rigorösa åtalet. Denna dom kan komma att sätta prejudikat och uppmuntra vidare spekulativa krafter i samhället. Ett samtycke håller på att skapas som normaliserar spekulation.
Pensionsbolaget Allra:s verkställande direktör Alexander Ernstberger har, tillsammans med tre andra inblandade, stått åtalade för värdepappers­handel som bland annat inkluderat ockeravgifter, vilket skett utan pensionsspararnas vetskap. Tingsrätten instämde inte med åklagarens åtal, där även trolöshet mot huvudman och penninghäleri ingick. I denna kontext bör vi blicka tillbaka på tiden då pensioner var som sig bör sysslolösa uppbundna buffertfonder, de var orörda pengar som sparades för framtiden. Pensionerna var inte kopplade till finansmarknaden. Detta var en tid då ingen spekulerade med medborgarnas intjänade lönesummor och befolkningen kunde sova hyfsat stillsamt om nätterna. Känsla av trygghet som funnits blåste bort med den så kallade reformen av pensionssystemet på 90-talet. Premiepensionssystemet som implementerades därefter gick under individualismens flagg, om valfrihet. Under ytan var målet att för finansvärlden hitta ett nytt område för kapitalackumulation. Hittills hade inte det finansiella systemet med dess spekulanter i någon större utsträckning fått chansen att lägga vantarna på de samlade pensionerna, den orörda allmänna ”förmögenheten”.

Glöm inte att alla besparingar som de allmänna pensionerna representerar är en garant för staten och ger delvis staten sin legitimitet, därför måste sparandet ligga i tryggt förvar. Före 1974 var det inte tillåtet att placera pensionsfonderna i aktier, kopplingen mellan pensionerna och börsen växte därefter och sedan premiepensionen uppfanns har privata aktörer spekulerat med de allmänna pensionerna, vilket absolut inte kan kallas för ett förvaltande.
Diskursen om staten kontra det privata dyker här upp, som på så många andra håll i dagens samhälle. Varför utsätta det offentliga, det alla medborgare innehar tillsammans, för perverterade spekulativa krafter? Ett privat pensionsbolag, som exempelvis Allra, har onekligen ett vinstintresse, deras affärsmodell handlar om att tillskansa sig avkastning på andras kapital. Kalla pensionsbolaget en mellanhand eller en för samhället parasitär verksamhet, när de exproprierar kapital från allmänheten till några få individer. Detta tillåts eftersom det finns en chans till värdeökning, men baksidan lyfts sällan fram; den minst lika stora chansen på en värdeminskning.

Det är svårt att se att pensionsbolagen skulle bedriva något annat än ren och skär kasino-verksamhet med befolkningens pensioner, som kan sluta i vinst eller förlust. De som argumenterar för att detta skall vara ett individuellt val, förstår inte idén med att gemensamt spara för framtiden, de ser istället kortsiktigt på sparandet. Kortsiktigt tänkande genomsyrar alla de sfärer som har med kapitalcirkulation att göra, detta tänkande dominerar samtliga sfärer i den nyliberala staten. För att samhället och staten skall fungera, kan inte det kortsiktiga ta över, då planering samt organisering är fundamentala delar av samhällets styrning.
På Pensionsmyndighetens hemsida finns en mening som på ett tragikomiskt vis skrattar befolkningen i ansiktet: ”Pensionsmyndigheten tar heller inget ansvar för eventuella förluster eller värdeminskning av fonder”. Detta för att det inte var medborgarna som var med och röstade igenom premiepensionssystemet utan de folkvalda som mer och mer kommit att representera kapitalistklassen de själva tillhör. Med detta i åtanke är inte spekulationskrafternas framfart förvånande.
Allra-domen handlar om okunskap bland annat för hur värdepappershandel fungerar. Finansialiseringen av ekonomin är egentligen ett förklätt risktagande på bekostnad av arbetarna som sliter för sin inkomst till skillnad från de som spelar och satsar med kapital som insats. För att förstå kapitalackumulationens utveckling, bör man sätta sig in i de så kallade ”finansiella innovationerna”, hur finansmarknaden och skuggbanks-verksamhet fungerar samt dess koppling till investment banking.

Än finns hopp för pensionsspararna, åklagaren Thomas Hertz överklagar och fallet kan komma att tas upp i hovrätten. Rättegången mot pensionsbolaget visar på att pensionssystemet bör utformas av dem som är insatta i modern ekonomi, kopplingen mellan finansmarknaden och pensionerna måste kapas för det finns inget som kan kallas för ”fördelaktig riskspridning”. Spekulation står i motsättning till vad en pension bör vara: en socialförsäkring.