Virtuellt bibliotek i T-banan

Jag är den enda i hela tunnelbanevagnen som är djupt försjunken i litteraturens värld med en tegelstensbok. Det säger förhoppningsvis inget om viljan till folkbildning, förklaringen kan vara så simpel att det är gammalmodigt och bökigt att släpa med sig en inbunden bok. Många läser kanske mer bekvämt på en smartphone eller läsplatta. 

Det är på tiden att SL med Arriva också de värnar folkbildning och inspireras av Moskvas stads initiativ: ett virtuellt bibliotek där vi kan låna böcker när vi åker tunnelbana och buss. Ett hundratal ryska klassiker av Tolstoy, Pusjkin, Dostojevskij, har blivit tillgängliga för pendlare. Nu kan alla färdas i en vagn med sin älskare, som Tjechov kallade litteraturen. Resenärerna får även vara med att utöka författarutbudet och välja till fler som kan nås via wi-fi som är gratis i Moskvas metro. 

Vi sägs leva i ett kunskapssamhälle, utveckling går så fort att det blivit svårt för vår hjärnstruktur att hänga med. Då krävs det att vi från tidig ålder har litteraturen som grund att stå på, då kan vi få en ansenlig ordkunskap och uppfattning om världshistoria, dessutom undviker vi att bara bli psedointellektuella som får några rätt på högskoleprovet. Istället blir vi en del av samhället som vi ingår i.

Det går inte att skylla på att utvecklingen går för snabbt, resurserna finns men viljan måste späs på att göra litteratur tillgängligt för de breda massorna. Det behövs satsningar från fler håll än givna Kulturdepartementet. Med ett virtuellt bibliotek kan det bli mer attraktivt att resa i kollektivtrafiken, vilket i slutändan är i alla parters intresse. Dessutom kan reklam för litteratur aldrig vara fel.

Nyligen introducerade Stockholms stadsbibliotek det digitala barnbibliotek Bibblix, låt oss inspireras av den appen. Istället för att resenärer ska betala som i förlaget Storytels app BookBeat, borde användaren endast behöva ett bibliotekskort eller SL Access. Komiskt vore det om någon skulle försöka sig på att bruka bröderna Bromans teori som menar att när kultur blir gratis för allmänheten bidrar det i sin tur till sämre försäljningssiffror, i detta fall för bokförlagen. 

Vi lever i slutet av Gutenbergparantesen och behöver inte längre förlita oss på tryckpressar och pappersmassa. Idag kan vi utan påverkan på miljön och risk för brand samla alla klassiker och skapa ett nytt virtuellt Alexandriabibliotek. 

Som Sven Eric Liedman sa: ”I en demokrati får inte kunskap bli ett privilegium för några få”. För pendlare och alla de nyanlända som ska integreras öppnar ett virtuellt bibliotek upp en ny värld, där alla kan få bättre språkförståelse. Vi ska inte underskatta den tid många varje morgon och eftermiddag spenderar för att ta sig till och från jobbet. Det finns timmar varje vecka att avsätta till förkovran istället för tidsfördriv på tåget där vissa bläddrar igenom matfoton och klipp på kattungar som slår sig. 

Vi borde leva upp till rollen som utdelare av Nobelpriset i litteratur. Det är tamt att det enda kulturella vi kan göra i t-banan är att gå på konstrunda, det behövs mer än så. Stockholm stad har alla förutsättningar att gå om andra huvudstäder. Vi kan med fiberlösning få ett stabilt wi-fi nätverk under färden.

Låt ”Bookaholic” bli en allmän term, Svenska Akademiens ledamöter behöver inte vara de få som är exempel på sådana, de har förälskat sig såpass mycket i litteraturen att det nördat ner sig. Det måste bli populärt med textsidor, den enda ljusglimten vi har i kampen för att slå en guldfisks koncentrationsförmåga. Uppmuntra inte passiviteten där människor till slut smälter ihop med sina smartphones och okritiskt vill skaffa ett chip i handen, inte olikt Orwells omtalade streckkod i nacken. William Shakespeare skrev att: ”boken motverkar människans förbannelse, dårskap och okunnighet.” Enda hoppet är att ständigt bomba oss med böcker var vi än befinner oss.

Storbankerna gick till gå utan att passera fängelset

När jag får barn kommer jag berätta historier för dem om hur det var när jag var tonåring och minsann fick ränta på de kronor jag satte in på mitt sparkonto. Idag lever vi i en dystopi, där bankerna inte ger någon avkastning på pengarna vi spar och Riksbanken slaviskt följer USAs Federal Reserves policy och har med deras vägledning valt att experimentera med minusränta. Sparare blir helt enkelt rånade. Ekonomer vet inte om en minusstyrränta kommer att leda till inflationsmålet som myndigheten på senare år valt att eftersträva. 

Riksbankens tjänstemän kan lika gärna offra till gudarna och se om det stimulerar ekonomin. Stefan Ingves ger sken av att stå för en monetär politik som endast gynnar de med bolån och inte de som sparar. Gör en uträkning på vad alla som har bolån tjänar och subtrahera vad de förlorar på sina besparingar, i de flesta fallen blir det en förlust. Hushållens skuldberg är utom all kontroll och det är då opassligt att Riksbanken på detta indirekta vis subventionerar de som lånar och låtsas att det är ett skydd mot deflation, när vi sett inflationen på varor och bostadspriser öka i rask takt. Danmarks ”Det Systemiske Riskoråd” höjde nyligen varningen till ”DEAFCON 1” för det finansiella systemet, när de ser vad minusränta leder till: ”överdrivet risktagande och skapa en riskillusion bland låntagare och kreditinstitutioner”.  

Skatteverket har, för att uppmuntra alla med skattekonton som är knutna till juridiska personer, givit dem en ränta på 0,8 procent före skatt. Detta motiverar flerfalden att betala i god tid och använda Skatteverkets konto istället för ett gängse bankkonto med rörlig ränta. Trixare var snabba på att utnyttja den fördelaktiga räntan, bankerna såg möjligheten att få avkastning men chockerande nog på skattebetalarnas bekostnad. 

Ingen pardon hade de fyra svenska storbankerna när de gick direkt till gå utan att passera fängelset och inkasserade miljardbelopp. Det är oklart hur länge exempelvis Swedbank, Nordea och Handelsbanken har placerat sitt kapital, men i december förra året hade de sammanlagt 4,4 miljarder kronor på Skatteverkets räntebärande skattekonton, avslöjade DN, (29/3). De var på plundringshumör redan 2014 och plockade ut 1,8 miljarder kronor från Skatteverket. 

Att de såg bedrägeri som en inkomstkälla är inte ett filmscenario utan visar sig vara ett faktum, alla mardrömmar vi haft om bankerna visar sig sanna till och med efter Swedbank-skandalen så toppar de med att stjäla från svenska folket och Nordea hjälper sina förmögna kunder att placera pengar i skatteparadis. Bankerna utnyttjar en ränta som främst är till för privatpersoner och inte företag, de drar maximal fördel av Skatteverkets godtrogenhet. Detta måste åtgärdas direkt och det går inte att att regeringen bara skickar ett förslag på remiss som sänker räntan till noll utan samtliga rånarbanker måste krävas på de utbetalningar som gjorts. 

De räcker inte att Storbankerna i fjol tjänade gemensamt över 100 miljarder utan på ren ondska roffar de åt sig ett belopp som kan täcka den fjuttiga skatt på 1,4 miljarder som de förhoppningsvis kommer att krävs på, enligt vårbudgeten. Magdalena Andersson och Stefan Löven är förhoppningsvis inte som Borg och Reinfeldt, två män som 2008 skänkte bankerna 1,5 miljarder skattekronor i statliga garantier och numera jobbar som rådgivare åt amerikanska storbanker. Bankerna stjäl miljarder för att kunna betala skatt, var är logiken? Öga för öga, kanske? Bankfolket borde förlorat vårt förtroende för länge sen, de är inte bättre än fundamentalister trots sina kostymer. 

Publicerad: SVT Opinion

Böcker hellre än bomber förhindrar krig

Fredsduvorna har blivit utrotningshotade nu när tjugohundratalet präglas av krig. Vilka nationer bär bördan för IS framgångar, är frågan som väcks i skuggan av fredssamtalen i Geneve. Hur ser möjligheterna ut att skicka hem människor till sina respektive hemländer när kriget är slut? 

Angela Merkel kan fortsätta predika hoppet om flyktingarnas trygga hemfärd, men bara med trovärdighet om hon på diplomatiska vägar jobbar med Kerry, Hollande, Cameron och Putin för att mäkla fred. I stället för att ge miljardstöd av EU-pengar till Turkiet bör de gemensamt bygga nya universitet i länder som drabbats av de makabra drönarattackerna och lägga resurserna på att restaurera infrastruktur samt ge medel till biståndsorganisationer som mer tillförlitligt kan ta hand om flyktingar än president Erdogan som beordrar salvor mot flyktingbåtar för att sänka dem. 

Skräcken hade länge legat i luften, Bryssel stod på tur att drabbas av ett attentat efter Parisnatten som ingen kommer att glömma. I tumulten efter sprängningen på flygplatsen i Zaventem och metrostationen Molenbeek är det viktigt att notera varför terroristcellen slog till i Europas hjärta Belgien, ett land med utbred fattigdom och sociala klyftor – undvik att kalla det för den numera alldeles för utredda benämningen ”utanförskap”. I detta land var det högst troligt att en attack skulle ske, inte bara för att det är EU-parlamentets fäste utan i staden ligger också NATOs högkvarter. 

Det kan dessutom vara av intresse om mannen med bombbältet gick in i terminalen och valde just American Airlines incheckningsdisk, representerande en nation som agerar världspolis. Den långa involveringen i regionen och krigsföringen har provocerat fram jihadisterna men den kommer aldrig, aldrig att rättfärdiga självmordsbombarnas handlingar. För att förstå måste vi blicka tillbaka på vad världshistorien har att berätta: Sykes Picot avtalet och västs stöd av diktatorer i tid och otid. 

IS är en dödskult som uppstått i öknen vill vissa påstå, när den egentligen konstruerats som ett vapen i form av en armé från glöden i askan och bara kunnat gro på grund av stöd från Saudiarabien och handeln med Turkiet. 

I filmen Mad Max vrålar antagonistens underhuggare ”Valhalla” innan de begår självmord, inte olikt IS-soldater som skriker Allah Akbar. De fiktiva karaktärerna tror att de kommer att anlända till ett underbart efterliv, samtidigt tror många som strider för IS att när de begår ett självmordsattentat och dött får de 72 oskulder i paradiset. Att träna en armé att tro på gudomligt efterliv slog inte Sun Tzu när han skrev Art of War, det skulle skrämt honom att sia och se martyrer: Kamikazebombare och IS fruktansvärt effektiva metoder att låta sina soldater tro att det som komma skall blir livets höjdpunkt. 

Händelserna i Belgien blir lika surrealistiska som Hieronymus Boschs triptyk Lustarnas Trädgård, en blandning av mänskligt dårskap där hybrider: hälften människa hälften djur dansar i paradiset. Är det hit IS-anhängare hoppas komma? Bör de istället beskåda Boschs målning Den Yttersta Domen? Nej, det skulle inte anstå dem då de systematiskt förstör kristen konst så fort de kommer över den.  

Jihadisternars framtidsvision är viktig att fokusera på, lika mycket som befolkningens i Syrien, Libyen, Irak och Afghanistan, många av dem har förlorat hoppet när de bombats i spillror och nationernas gränser suddats ut. Nu har många drömmen att istället leva i ett kalifat och tolkar islam på ett förvridet sätt. Inte en glimta av ljus, människan önskar då att lämna det värdsliga livet för att slippa plågas och rekryteras lätt av extremister. Enda sättet att vinna över extremismen och åter inbringa hopp är att ge alla möjlighet till utbildning. Bomba med böcker. 

Terrorkampen kallas den, Jan Björklund skriker krossa terroristnätverken, när Anders Ygeman är mer sansad och vill informera att myndigheterna jobbar på ökade resurser för att skydda medborgarna, lugnar med att landets säkerhetsrisk inte höjs och att EU skrämmande nog snart kan ha en polisstyrka som arbetar i hela det federala territoriet.

Bara när vi sugit åt oss historia och har fakta som en grund att stå på innan vi låter oss överflödigas av nyheter går det att luta sig tillbaka i tevesoffan och lättare navigera i socialamediadjungeln eller följa traditionella mediers rapportering om terrordåd. Med bred kunskap är det inte lika lätt att överväldigas av rädslan som oundvikligen dyker upp när vi vandrar längs tunnelbaneperrongen eller när diskussionen på jobbrasten spårat.

Säkerheten i landet måste prioriteras av politiker och polisen men det måste finnas en gräns för övervakningssamhället och kurage nog att inte ge klartecken till federala styrkor. De som har makt måste eftersträva att vi inte går med i NATO, för om Sverige skulle ge vika för alliansen hamnar landet i en position där vi inte kan styra utrikespolitiken och hamnar således högre upp på listan över måltavlor som jihadisterna noga väljer utifrån och planerar nästa dåd. Det är oundvikligt i en tid av krig. 

Carolina Sundell

Stoppa jättens tempel i Kungsan

Som en bomb slår det ner att Stockholm Stad i lönndom ger Apple den finaste tomten i Kungsträdgården för att där bygga ett glaspalats. 

Det är säkert många som tillber Apple för att deras produkter lyckats bli en betydande del av vår vardag. Det är så lång gånget att vissa påpekar att vi numera är deras teknologislavar. Apple har makt. Hackar någon vår iPhone får de oändlig insikt i privatlivet. De som avgudar varumärket vill att vårt land får en glaskyrka i Stockholm att tillbe äpplet där de kan vädja efter nya OS-uppdateringar. 

Sverige var ända fram till 2012 utan en Apple Store, det kan tyckas konstigt då marknaden för deras produkter är stark procentuell i jämförelse med andra Europeiska länder att det borde lätt ha förblindat kapitalismens dyrkare. Svenskarna har alltid varit redo att tälta för att få det senaste eller till och med resa till New York för att handla före vännerna i Apples glaskub, en modell som påminner om det påtänkta bygget i Stockholm.  

Apple har med sin affärsmodell gjort enorma vinster, de har outsourcat större delar av verksamheten och placerat en filial på Irland för att betala så lite skatt som möjligt och slippa betala på hemmaplan i USA. Ett företag som är under utredning av EU-kommissionen är värdiga att få bygga en butik som portal till Kungsträdgården, tycker Stockholms Stad. DNs krönikör Barth-Kron beskriver Apples plan med orden: ”butiken är ett slott och parken dess trädgård”. Apple försöker paketera sina uppsåt, så att folk inte ska notera att dessa tangerar vandalisering av offentlig miljö. 

Kungsan, där vi alla vistats regelbundet, är kanske inte längre helig mark utan sedan länge nedsmutsad av festivalspyor, i mångas ögon kan allt bara bli bättre än restaurangen Friday´s ubåtliknande skepnad. Nej, det ska inte stå något på denna tomt och blockera ingången till parken, speciellt inte varumärkespropaganda på en av de mest eftertraktade adresserna. Vi kan fortfarande återta folkets park, som ska vara en öppen plats för att flanera - en oas för alla som eftersöker ett lugn i stadskaoset. Det kan bli tufft att ta upp kampen när Kungsträdgården besynnerligt nog kontrollerats av Stockholms Handelskammare och dess bolag Kungsträdgården Park & Evenemang AB, därför bör namninsamlingen göras idag då vi inte har mer tid att förlora. 

Stockholm Stad vet att om de låter Apple bygga på tomten i huvudstadens mest centrala park så kommer detta väcka protester, de gamblar i hopp att invånarna godkänt att parkkulturen gått förlorad och att staden fullbordar förvandlingen av Kungens Trädgård till kommersens Mecka. 

Dessutom har kommunalråden förbisett två renommerade journalisters läsvärda krönikor; Claes Brittons ”Befria Kungsträdgården” i DN, och Johan Hakelius ”Svenskarna vet inte vad parker är till för” i Aftonbladet. Kanske för att förfallet av Kungstädgården är så långt gånget, har parkens ansvariga slutat att associera Kungsan med Paris skönheter Jardin des Tuileries och Palis-Royal. Där har Apple lyckats nästla sig in, men inte synligt på marknivå utan i Louvrens shoppingcenter. Det passade Apple bra att placera sig i den absoluta närheten av konstmuseets glaspyramid. Den byggdes på beställning av François Mitterrand och har bidragit till en myt: den sägs vara uppbyggd av 666 glasplattor som kopplats ihop med både satan och illuminati, två ord som lätt kan förknippas med företaget i fråga när batteritiden säckar eller App Store inskränker våra val. 

Siris röst säger ta höger där Norrlandsgatan möter Hamngatan. Du har anlänt till destinationen där du kan laga din krossade iPhone-display och här kan du även se de japanska äppleträden blomma, inte bara genom kameralinsen utan snart också genom flera av Apples glasrutor. Låt verkligheten inte bekräfta att Stockholm Stad låter ett företag antasta en allmän plats när allt som behövs är mer grönt gräs som ger andrum. Låt oss inspireras av Drottning Kristinas barockträdgård. Förvandla inte parken till ett utomhusvaruhus när Apple istället lätt kan flytta in i befintliga Gallerian. Då kan Stockholmarna återigen få en park att vara stolta över när internationellt besök kommer eller när barnen jollrar efter glass. 

Carolina Sundell

Publicerad i ETC Stockholm

Brännhet politik skapar brännhet konst

Botten måste vara nådd när konstnärer skapar genom att sätta eld på ting och sig själva. Samhället är sjukt och lågorna en symptom på den infektion som tydligt manifesterat sig på senare år och kanaliseras inte bara i konstsfären. Pyromani förkommer på flera håll i världen; den ryska konstnären Pyotr Pavlensky satte eld på porten till Lubyanka, KGBs före detta huvudkvarter som idag huserar Federal Security Service, konststudenten Brooke Purvis på skolan Central Saint Martins i England hotar med att bränna upp sitt studielån och brandkåren måste rycka ut till flyktingboenden efter att Sverigedemokraternas politiker lagt ut adressen. 

Pavlensky som hällde bensin och tände på den kulturmärkta träporten kallade ”konstverket” för Threat - The burning door of Lubyanka. Den ryska konstnären ville belysa den rädsla som auktoriteten - den styrande makten - använder som verktyg för att kontrollera massorna och massövervakningen av folket. 

Purvis konstprojekt kallar han för ”Everything Burns”, och kastar ljus på de oändliga summor som lånas och att pengar idag inte har något värde utan staten kan manipulera kapital och bankerna skapa sedlar ur ingenting. Genom att bränna pengar tror Purvis på en befrielse från vår roll som samhällets slavar och vår frihet från eget tänkande. En eloge bör ges till Purvis som i sitt projekt faktiskt inte genomför akten fullt ut, utan skapar något hypotetiskt. Samtidigt fastslår han en sanning som media sällan vill kartlägga i sin ekonomirapportering och dessutom ifrågasätter han kapitalismen. Britten betonar att det är hans egna pengar och att han får göra vad han vill med dem; han skulle kunna skänka pengarna till välgörenhet men varför göra det när han säger att det är ”kapitalismens lösning på ett problem som den själv skapar”.

En intressant utveckling är när organisationen Positive Money lyckades få Bank of England erkänna att de skapar mer än 97 procent av alla pengar i ekonomin och varje gång ett nytt lån tas gör de insättningar och skapar nya pengar. Erkännandet kanske inspirerade Purvis och öppnar upp för konstnärer att skapa med substans, grundat på fakta.  

Att bränna i detta syfte, att befria folket från skuldsättning, är tämligen vanligt efter lite efterforskning. Den chilenska konstnären och aktivisten - två yrkesbeteckningar som går hand i hand - Francisco Tapia alias Papas Fritas satte eld på fiktiva dokument som symboliserade 500 miljoner dollar av skulder och sa ”ni behöver inte betala en till peso av era studielån. Vi måste sluta vara rädda för att framstå som kriminella bara för att vi är fattiga… Det här är ett bevis på min kärleken för er”. Belägget för problematiken försvinner lite när konstnären ger sig själv kredd, i det här fallet var det troligen den narcissistiska Papas Fritas som talade. 

Konstnärer som förstör pengar kan bara drömma om den utopi som utspelar sig i teveserien I'm Robot, där en hemlig organisation - en muterad Wikileaks - hackar bankers databaser och lyckas radera planetens skuldsättning. Inom filmkonsten återkommer temat i skatteparadiset Turk & Caicos, i filmen med samma namn, när Christopher Walkens karaktär berättar om en framtidsvision; att man med kapitalet som skatteflyktingar gömmer i Karibien skulle kunna skriva av alla världens skulder. 

Det går inte att bränna upp utan att ha en tanke bakom själva handlingen, då det kan bryta mot lagen om det görs på en offentlig plats, speciellt om konstnären inte äger det som ska bli aska. Gudrun Skyman brände upp 100 000 kronor som ett pr-trick för att media och besökare på Almedalsveckan skulle uppmärksamma Feministiskt Intiativ. Det är lika vansinnigt som att premiärminister David Camerons elitskoleklubbs initationsrit bestod av att de blivande medlemmarna tvingades tände eld på femtiopundsedlar framför hemlösa. Det ger rysningar att tänka på att de som ligger på marken behöver dessa pengar för att överleva, men överklassherren behöver dem inte ett dugg. Det är är värt att fråga sig om Camerons samhälle inte vill tillhandahålla välfärdstjänster utan privatisera för att han och en liten skara vänner kan betala med egen plånbok. 

Alla innehar rätten att tända på sin egendom. Sarah Palin sa att alla enligt konstitutionen har rätt att bränna Koranen om de vill. Bibelns ägare får så klart hålla upp en tändsticka till dess ark, men det är farligt att likt Palin jämställa denna akt med att det är lika okänsligt som att bygga en moské på Ground Zero. 

Ingen ska behöva vara otrygg när de lägger sig på sin madrass för att sova. Människor på flyktingboenden känner sig hotade för att någon ger sig ut på jakt för att rasera taket över deras huvuden. Vi kan alla bli mörkrädda över själva tanken på denna mordbrännare. Samtidigt dyker en frågeställning upp som få vill vidkännas: Varför agerar någon på detta vis? Är det en symptom på en problematik i samhället? 

Under 60-talet ville kvinnor befria sig och ha likvärdiga löner med männen, en kamp som fortsätter idag. Under detta revoltdecennium blev ”Bra Burning” en vida brukad term. På exempelvis Miss America-demonstrationen '68 brände kvinnorna faktiskt inte sina behår då det var olagligt att elda på strandpromenaden som var byggd i trä, utan valde att gå med bara bröst under tröjan. Ibland krävs endast en symbolisk provokation som i sig själv skapar en myt genom alla tider, i det här fallet en jämställdhetsrörelses fiktiva eldning av behåar eller den sedelattack Brooke Purvis utfärdade mot kapitalismen. 

Pavlensky ger sig ut på slak lina när han sätter en historisk portal i brand, han begår ett brott och kan dömas för huliganism. Om Pavlensky inte vill befinna sig i gränslandet bör han hålla sig till att klä av sig naken som i sitt tidigare verk då han spikade fast sitt könsorgan på Röda Torget, det var kontroversiellt men inte ett lagbrott enligt konsten. Vi kan inte förneka att den ryska provokatören skapar konst samtidigt som han i högsta grad också begår ett brott enligt samhällets normer, precis som Anna Odell gjorde när hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron. 

Denna formlösa konst är barock och avvikande men behövs kanske i högst grad för att förändra samhället till det bättre. De normkritiska handlingar konstnärerna genomför får dock inte vara viktigare än budskapet och stjäla fokus från den vitala politiska frågeställningen. Annars riskerar konstutövaren att förlora verkets syfte och att det i sig får ett eget liv. 

Konstnärerna hoppades att det inte fanns något straff för deras brott. Men å andra sidan skrev Dostojevski; det går att mäta graden av civilisation i samhället inifrån ett fängelse. Om Pavlensky sitter i sin cell kan han diagnostisera samhället nu och utifrån det fortsätta skapa konst. Kanske är det så att vi lever i de yttersta tider när både politiker och konstnärer lanserar totalt destruktiva lösningar på stora samhällsproblem: bomba och bränn! 

Carolina Sundell

Nordkalk på offensiven hoppas på frihandelsavtalet - TTIP

En sommarnatt cyklar ett gäng glada ungdomar mot kalkdammarna, gruset sprätter, hjulen snurrar mot landsvägen. Turismen på Gotland ökar stadigt, många åker hit för att njuta av den vackra naturen på öns norra, tidigare lite okända, del. Vissa besöker de fridlysta fjärilarnas biotop, den hotade och debatterade Ojnareskogen. 

Det är förvånansvärt att Ojnareskogen klassades som EU-skyddat så sent som i augusti. Sedan Nordkalks tillståndsprövning av storskalig kalkbrytning har media rapporterat flitigt. Men det tog sin tid för regeringen att komma till sunt förnuft. Efter att öbor och deras förening samt de många som värnar om miljön blivit hörda, beslutade S,/MP-regeringen att skydda området genom att klassa skogen och sjön Bästeträsk — som försörjer Gotland med dricksvatten — som ett Natura 2000-område. Ett sällsynt heroiskt drag av ett svagt rödgrönt styre som regerar i ett parlamentariskt läge som kan klassas som interregnum, samtidigt som de arbetar parallellt med en motarbetande mediaapparat som predikar i företagens intresse. 

En medial sanning som visades sig när många trott att debattstormen börjat avta; TV4 skickade en journalist till Gotland för att intervjua en representant från Nordkalk och det par som startade uppropet att rädda Ojnareskogen. Den utsände ställde den ledande frågan: Ministerstyre? till kommunikationschefen från Nordkalk, vilket kan tyckas underminerar hela reportagets trovärdighet. Att tevekanalens utsände lägger ord i mun på intervjuobjektet bryter mot kårens regler: journalisten väjer att yttra sin egen slutsats. Att styra är regeringens sanna uppgift, i detta fall att agera snabbt för att värna miljön, detta med stort gillande från allmänheten. Om journalisten velat ställa fler följdfrågor för att visa tecken på opartisk ståndpunkt hade frågan kunnat ställas: Är det företagsutpressning? 

Finska Retting Group som äger Nordkalk visar sig giriga och direkt inspirerade av en klausul som ingår i frihandelsavtalet TTIP. Nordkalk vill därför pröva att stämma svenska staten på tjugo miljarder. De verkar snopna över att inte får syssla med miljöfarlig verksamhet. I en stund av desperation påstår Nordkalk att en konflikt uppstår när regeringen klassar skogen som Natura 2000-område samtidigt som det pågår en tillståndsprövning av en stor stentäkt i Bunge. 

Det är lätt för Nordkalk att släng ur sig; att det är otillåtet för regeringen att blanda sig i. Men det finns inga belägg för påståendet när det enligt naturvårdsverkets protokoll är regeringens uppgift att besluta om inrättande av Natura 2000-områden. 

Stämningen Nordkalk vill kasta i svenska statens ansikte, kommer i så fall bli en lång men inte omöjlig process så länge TTIP inte är färdigförhandlat. Detta för att den EU-skiljenämd — ISDS, Investor State Dispute Settlement — där företag kan stämma stater, ännu inte blivit verklighet. 

ISDS ska skydda företag från expropiering. ”Privata investerare ska ha ett skydd när det gäller expropiering” tyckte vår socialdemokratiska näringsminister Mikael Damberg var självklart när han intervjuades av Di. En följdfråga till Damberg är om han helt plötsligt valt att byta planhalva och motarbeta sin egen stat? Är han kanske påverkad av sin privilegierade inbjudan till Bilderberggruppensmötet förra året, där företagschefer, de största bankerna, politiska ledarna och journalister samlades för att diskutera, vad får vi aldrig veta. 

Den överhängande rädslan för en stämning spelar roll. Trots att Bästeträsk troligen blir vattenskyddsområde eftersom sjön är grundvattenmatad blir det inget förbud mot kalkbrytning, vilket brukar vara gängse när det gäller en zon intill en vattentäkt. Den tekniska nämnden, med majoritet av S, MP och V, har gett sig själva klartecken att fortsätta arbetet med att göra sjön till vattenskyddsområde och stryka bergtäktsförbudet. 

Samtidigt har oppositionen, allianspartierna, positionerat sig emot beslutet för att de inte vill störa pågående domstolsprocess. Region Gotland är rädda för att bli stämda av Nordkalk och vågar inte väga det hotet mot att företagets kalkbrott kommer innebära de största grundvattensänkningarna och påverka både hydrologiska förhållanden och rödlistade arter. 

V:s och MP:s jurister har avrådit regionen från att ge sig in i en rättslig process med Nordkalk, där de kan få komma att betala skadestånd om företaget skulle få rätt i domstolen. Det pågår således ett spel bakom kulisserna där det är tydligt hur stor påverkan det överliggande hotet av en stämningsansökan från industrisektorn kan ha på både landstingsnivå och i högsta ämbetets korridorer. 

Mark- och miljööverdomstolen beslutade att Nordkalk får fortsätta bryta i Klinthagen flera år framöver — totalt 20 miljoner ton kalksten av olika kvalitéer — och ges dessutom utökat område med 34 hektar, vilket motsvarar halva Visbys innerstads areal. Trots att domstolen vidhåller information som fastslår: ”På grund av till stor del av kalkindustrin har Gotland dubbelt så höga utsläpp per innevånare än något annat län i Sverige och över 20 gånger högre än gränsen för vad som anses hållbart globalt” (SvD Debatt, 29 januari).

Ingen vill i nuläget överklaga domen, Naturvårdsverket har inte resurserna. 

Att företag kan få möjlighet att robba statskassor, är kanske inte något man vill fronta med när EU-kommisionären Cecilia Malmström berättar entusiastiskt om TTIP. Samtidigt sker fler ”mystiska” saker som måste adderas till ekvationen: när sidan för ordet expropriation på Wikipedias engelska hemsida skiljer sig radikalt från exempelvis den tyska och svenska, blir teorierna flertaliga.

Enligt svensk Wikipedia är förklaringen av Expropriation: ”ett rättsligt förfarande där ägaren av en fastighet mot ekonomisk ersättning tvingas överlåta äganderätten till en annan part”. Om besökaren sedan försöker gå in på den engelska översättningen skickas man till ”Eminent Domain” som inte innefattar en lika objektivt förklaring, här betonas istället att det är staten som tar privat egendom. Här uppges också att någon föreslagit att Wikipedia bör slå ihop artikeln med engelska ”Expropriation”. Den kan vara en reklamsida för att måla upp hur farlig expropiering är och förknippa den med både marxism och den ryska oktoberrevolutionen (och erinrar inte som i Svensk historia till dragning av simpla elektriska ledningar). Notera att exemplen ingår i själva definitionen och är inte sorterade i en underrubrik. Wikipedia-artikeln är kategoriserad under kommunistisk terminologi och marxism.

I TTIP-klausulen framkommer att EU skall möjliggöra för företag att undvika expropiering och ”orättvisa villkor”, exempelvis när de brukar naturresurser. Detta kallas av näringslivet för ”investeringsskydd”. Wikipedia-artikeln poängterar att företag bör beräkna de ”politiska riskerna”, en direkt referens till boken Avoiding Expropriation and Managing Political Risk in Emerging Market. Det är inget nytt fenomen med stämningsförsök från hungriga företag trots att de befarar en krånglig och lång process jobbar lobbyisterna ständigt för att förändra och hitta genvägar i befintligt statligt regelverk. Ett land som redan blivit utsatt är Rumänien. Den rumänska staten avhyste ett gruvföretag som bröt guld men fick därpå en stämning på fyra miljarder, det är hälften av landets allmänna sjukvårdsbudget. Inte olikt Nordkalks hisnande förfarande. 

Vi bör oroa oss när det flitigt hålls möten bakom stängda dörrar i Bryssel för att påskynda att TTIP klubbas igenom. Märkligt nog är TTIP-dokumenten så gott som hemligstämplade och får bara beskådas av europaparlamentariker bakom låsta dörrar och de får inte medta smartphone eller utrustning som kan fotografera. Att saker som berör alla EU:s medborgare och kan potentiellt inskränka våra demokratiers rättigheter inte sker under öppna och transparenta förhållanden misstänkliggör hela frihandelsavtalet och alla potentiella fördelar som målas upp.

Ett gäng ungdomar får den olyckliga iden på fyllan att bege sig till en av Gotlands kalkdammar där Uppsala Universitet odlar kräftor, i mörkret vadar de ut med ficklampor och hink. De är där för att tjuvfiska och när de fyllt kärlen till hälften och står där i sina badshorts, blir de ertappade och tvingas slänga tillbaka kräftorna i dammen. Olikt Nordkalk kräver de inte kompensation för miljöfarlig verksamhet, utan traskar glatt hem och känner att händelsen fick ett lyckligt slut. De har vare sig saboterat det pågående forskningsprojektet eller rubbat naturens ekosystem. Berusade tonåringar verkar således ha mer rim och reson än ledningen på Nordkalk.

Carolina Sundell